Lennart, kallad Lordi, snor syrrans dagbok och börjar föra loggbok. Det är upptakten till en knasig och underhållande skildring av ett läsår i en mellanstadiekilles liv. Han får nya klasskamrater, som F Sörensen som pratar som om han har potatismos i munnen och Maria White som inte har någon mamma, sätter sig upp mot mobbare och försöker förstå sig på bråkande föräldrar som säger att de bara “diskuterar".
Uppsalafödda Tove Berggren, som numera bor utanför Göteborg, debuterar med en kapitelbok som fångar dagboksformatet - förlåt, loggboksformatet - på pricken. Min egen dagbok från den åldern var knappast så välformulerad och reflekterande som Lordis, men det osammanhängande sättet att berätta både för sig själv och en osynlig läsare samtidigt och de tvära kasten mellan olika ämnen är välbekanta.
"Vi är en familj. Vi hänger ihop.
Det är bra tycker jag.
Vi har ett päronträd också. Som det aldrig blir några päron i.
Det är inte lika bra.
En gång åt jag en hel prinsesstårta själv."
Lordi blandar vardagligt uppräknande, om att exempelvis äta pizza med kompisarna, med funderingar om livet och universum.
För det mesta är det humoristiskt och småfinurligt, med små skärvor av livets mörka sidor. Mest gripande blir det när han berättar kortfattat om en jobbig händelse och inte formulerar sina känslor kring den i klartext, men man förstår ändå.
Baksidan med att använda det osammanhängande dagboksformatet är att berättelsen blir hattig och utan riktning.
Visserligen är det realistiskt, eftersom livet inte följer en dramatisk kurva, men utsikten från Lordis planet skulle bli klarare om spretigheten tyglades en aning. Det är en fin utsikt, trots allt.
"Min gata heter Vintergatan fast det är en grusväg. Det är en sån sak i livet som är svår att förklara och det finns många sådana saker."