Det är brittsommar och luften är mättad. I en turkosgrön barnvagn snusar ett nyfött gossebarn och i gräset leker hans systrar. Modern sitter lojt under ett äppelträd med en kopp kaffe och skriver. Brev. Ni vet, en sådan där snygg papperslapp, där man förtroligt och omsorgsfullt gestaltar sin vardag, sida upp och sida ned. Med bläckpenna och kärlek. Viker papperet fint och stoppar det i ett kuvert. Skriver adress och klistrar på frimärken. Tar sig till en brevlåda. Ägnar tid och möda i sakta mak, utan att förvänta sig omedelbar respons. För avsändaren fungerar brevskrivandet i stunden som terapi. Efter ett par decennier kan dokumentet vara mer värt än en guldklenod: en flik av oupptäckt lycka.
Jag fick ett sådant brev uppläst för mig nyligen. Min syster hade städat vinden och hittat en kartong. Bland de många breven fann hon ett antal från mig. Jag hade glömt, och när hon läste upp ett för mig började jag nästan gråta. Det var skrivet en brittsommardag 1989. Jag drar mig till minnes alla brev jag fått av familj och vänner. Många finns kvar i kartonger på vinden. Man tog nog breven för givna när de kom. Men ju längre de förvarats, desto värdefullare blir de. Ja, vad hade litteraturen varit utan all denna korrespondens? Vilken tur att August Strindberg skrev så många brev. Och Selma Lagerlöf. Vilka skatter. Vilka dokument. Vilka källor.
Men vem får brev i dag? Hur många välformulerade handskrifter äger egentligen den där generationen, som snusade i barnvagnar 1989? Homo laptopiensis, som visserligen konstant meddelar sig – men via de snabbaste chattfunktionerna på internet, med ett kodspråk av smarta förkortningar. Inget fel med det i sig. Men jag tycker synd om den som aldrig skrivit eller fått ett långt, vackert, omtänksamt brev. Och jag befarar brevkonstens död. Min tröst är att det alltid brukar komma motreaktioner på extrema företeelser. Som väl 12-timmarsanvändandet av nätet får sägas vara?
När jag läser Tobias Brandels Perspektiv i Svenska Dagbladet om det nya innegänget ”nätskeptikerna” – den tidigare extremt ”nätfrälsta” skara som nu plötsligt äcklade loggar ut från sitt ”nätknarkande” - blir jag lite full i skratt. Och samtidigt bekymrad. För på den nätskeptiska vågen surfar också premiärminister Cameron i Storbritannien, som vill undersöka om vissa människor som är misstänkta för illegala aktiviteter kan förbjudas att använda sociala medier. Då borde man i logikens namn också förbjuda alla ”misstänkta” att träffa varandra och att ringa/sms:a. Och varför inte att skriva brev? Sådana samhällssystem finns. Dessvärre.
För diktaturer har nätet betytt att frihetslängtande människor kunnat borra massor av små hål i den totalitära muren och underminera den. Se bara på Nordafrika. Men även dessa länders ledare har slagit till mot ”misstänkta förbrytare” och med hjälp av teknik försöker man täppa till, som i Vitryssland, Iran och Kina. I längden tror jag dock inte att denna plastic padding håller. Demokratier ska sannerligen akta sig för att införa generella kontroller – som till exempel avlyssning – och rättsosäkra frihetsinskränkningar – som i det brittiska förslaget – i brottsbekämpningens namn. Sådant kan alltför lätt missbrukas.
De gapiga, gnälliga trollen på nätet vet ju inget om vad censur egentligen är. Att skicka ett brev via posten är i en diktatur trots allt betydligt svårare än att dra i väg ett mejl, en bloggpost eller en chatt. Jag tror inte att frihetskämparna har råd att med en äckel-kokett min logga ut.
Men när de mest frälsta nätfundamentalisterna deletar sina Twitterkonton handlar det förstås om ett slags utjämning, en besinning. En reaktion mot störtfloden av information och behovet av exponering. Och kanske börjar de mest exhibitionistiska bloggarna även överblicka konsekvenserna av uteblivet privatliv. Men att avstå helt från nätets möjligheter behöver inte betyda att man plötsligt har stor ”integritet”. Det är tvärtom de med störst integritet som bäst klarar att hantera balansgången i de sociala medierna.
Internet är fantastiskt. Jag älskar mina appar. Vågar vägra telefonkatalog. Spar pengar med näthandel. Vardagschattar med dottern i utlandet. Och så vidare. Men jag har slutat att skriva riktiga brev. Andra har aldrig börjat. Och detta är sorgligt. Nu är det just den motreaktionen jag väntar mest på: att människor ska återupptäcka brevets stora berättarform. Och den är bara mellan mig och adressaten.