Lofipop utan omtagning
The whitest boy alives upplägg är sympatiskt, lofipop som skapas vid inspelningstillfället. Men Ulf Gustavsson känner sig kluven.
Upplägget, estetiken, är hur sympatiskt som helst - lofipop som skapas helt live vid inspelningstillfället, utan efterpålägg, med en lös och ledig kvalitet och influenser från 70-talets jazzfusion, philly och disco.
Och detta med ett neddraget uttryck där man hör varenda plektrumrörelse, varenda rytmaccent. Som om musikerna stod hemma i hallen med minimala förstärkare.
Men även om frontfiguren Erlend Oye skapar förtätade stunder, inte minst som lätt funkig gitarrist, så ger sig gruppen in på domäner där det helt enkelt finns starkare musikanteri och grooves som dessa "vita pojkar" inte kommer i närheten av.
The whitest boy alive
Rules
(Bubbles/Border)
Rules
(Bubbles/Border)
Så jobbar vi med nyheter