Den episka och förtrollande sagan om Bella och Edward har nu kommit till sitt slut, i alla fall för den här gången (det finns spekulationer både kring en möjlig tv-serie eller fler filmer).
Kritiker har ofta hånat Twilightfilmerna, vilket inte är helt ovanligt när det kommer till filmer med många kvinnliga fans. Den kontroversiella Stephanie Meyer har skapat en multibiljonfranchise på en dröm hon hade en natt, men ingen hade väl kunnat ana att denna dröm skulle generera sådana mängder med fans världen över.
Likt den sista boken om Harry Potter har den slutliga Twilightboken fördelats över två filmer. Fansen reagerade med glädje, trots att detta innebar ytterligare väntan på den avslutande delen i filmserien. Fansen menade att de nu fick fyra timmar i stället för två av deras favoritberättelse. Nu kunde fler magiska ögonblick gestaltas i filmform och på så vis fick de ut mer av historien om Twilight.
I Breaking Dawn 2 får Volturi upp ögonen för Renesmee och ifrågasätter huruvida barnet kan hota vampyrernas hemliga existens, då hon är hälften människa, hälften vampyr.
Twihards och Twilighters kan vänta sig ett annat slut i bästa såpoperaanda än det som ges i Stephenie Meyers avslutande bok, vilket förmodligen kommer att tillfredsställa fansen. Filmen har en lika välpolerad yta som föregångarna och som Aro påpekar klär det nya livet Bella. Men sagan lämnar oss ändå med mer att önska, vilket gäller både böckerna och filmen. Även, om man som här, har försökt att göra filmslutet mer rafflande än bokslutet.
Som vanligt, när det kommer till Twilight, kan man ha hur många invändningar som helst mot den valpiga historien och det tunna manuset. Men, själva handlingen har aldrig varit det centrala och drivande i sagan om Twilight. Berättandet har alltid varit mer underförstått än uttalat. Det är den värld som Meyer presenterar oss för och karaktärer som lever och verkar där som lockar oss in. Den kalla, grå och suggestiva atmosfären Forks, Washington, och dess invånare är på något vis knepigt fascinerande och tilldragande med sin snygga yta och sensuella underton, trots alla missade dramaturgiska möjligheter.