Krönika
”Terrorns mörker i ljusets stad”, löd en rubrik i The New York Times dagen efter attacken mot Paris i november. Men det växande väljarstödet för Front National antyder att dunklet är både tätare och mer ihållande än en tillfällig solförmörkelse, även om segrarna uteblev i helgens regionalval.
Så varför kallar vi Paris ville lumière, ”upplyst stad”?
Delvis på grund av det nät av gaslyktor som gjorde 1800-talets gator säkra att strosa på. Men framför allt för att stadens kaféer och salonger var centrala för Europas intellektuella liv; gnistan som tändes där under franska revolutionen spred egalitär glöd över hela kontinenten.
Ljuset sken dock inte fram ”som av ett mirakel från historiens svarta hål”, skriver historikern Darrin McMahon i "Enemies of the Enlightenment". ”Det bröts, leddes av, reflekterades vid varje knutpunkt.”
Upplysningen väckte en motupplysning vars inflytande i dag har glömts bort. Kampen dem emellan har dock pågått sedan dess – och särskilt intensivt i Frankrike.
Vi hyllar Voltaires plädering för tolerans, men ignorerar den franska katolska kyrkans hårdnackade motstånd; Victor Hugo förutspådde redan 1849 ett Europas förenta stater, medan hemlandet utkämpade ständiga territorialkrig mot Storbritannien och Preussen; Frankrike skänkte 1886 frihetsgudinnan till USA, bland annat för att fira slaveriets avskaffande, samtidigt som den franska republiken expanderade sitt kolonialvälde till Nordafrika och Indokina.
På 1890-talet stod socialister och liberaler upp för den judiske militären Alfred Dreyfus inför ett antisemitiskt drev, vilket å andra sidan blev startskottet för den radikalkonservativa rörelsen Action française, vars ledare Maurice Barrès hämtade inspiration just i 1700-talets upplysningskritiker Joseph de Maistre. De samlades kring tidningen La Libre parole (”Det fria ordet”), vars namn påminner om hur gärna reaktionärer gömmer sig bakom den yttrandefrihet de bekämpar. Gruppen tog senare ställning för Vichyregimen, som deporterade cirka 75 000 judar till nazisternas utrotningsläger.
Kampen har inte bara förts med vapen, utan även i salonger och kaféer. Chateaubriand, Céline, Drieu, husarerna – otaliga franska högerintellektuella har genom århundradena spottat bläck över demokratins ruttenhet. (Om vi får tro tidningen Liberation hör Michel Houellebecq, elakt kallad ”Le Pen på Café de Flore”, till listan.)
Och ännu för Front National är katolska kyrkan en referenspunkt, exempelvis för unga stjärnskottet Marion Maréchal-Le Pen, som förlorade knappt i regionen Provence-Alpes-Côte d’Azur; efter studier på ett ultrakonservativt katolskt internat har hon bland annat gått till storms mot gaybröllop och abort.
Men Front National under Marine Le Pen har framför allt nått sina framgångar genom att vara otydliga med sitt intellektuella arvegods, trots att argumenten inte förändrats särskilt mycket. Selektiv historieskrivning om franskt ljus riskerar att spela reaktionärer i händerna, och att de ens kallar sig ”republikaner” känns som en dyster vits.
Inom astronomin är en terminator skiljelinjen mellan ljus och mörker på en himlakropp. Och i detta gränsland har Frankrike alltid legat.
Baudelaire skriver något liknande när han uppmanar till berusning för att glömma tidens gång: ”Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er.” I hyllandet av fransk hedonism och frihetstörst glömmer vi hur ofta landet är drucket på dygd.