Ljummet mexikanskt drama

De flesta latinamerikanska filmer som når Europa utspelar sig antingen i överdådiga överklassmiljöer eller i skoningslös slum. I det mexikanska dramat Bakom blå ögonlock förekommer det dock varken plastikopererade telenoveladrottningar eller pistolviftande gatuungar.
Här är det i stället den övre arbetarklassen som skildras, de som äter skinkstek med ananasringar till söndagsmiddag i anonyma lägenhetskomplex där väggputsen flagnar och där badrummen är lyrsrörsbelysta, blåmålade mögelhärdar.

Huvudpersonen Marina Farfán är en blyg viol utan en enda riktig vän. När hon ser sig själv i spegeln suckar hon bara djupt åt sin egen uppenbarelse. Som tur är har hon vunnit en efterlängtad semesterresa för två, en tillfällig flykt till en solig strand. Frågan är bara vem den sorgligt ensamma kvinnan ska ta med sig på färden.

Mexico City framstår nästan som en gammal östeuropeisk mardröm i regissören Ernesto Contreras tappning, en trång och kall stad där folk visserligen överlever, men i en grå och anonym atmosfär präglad av pengabrist.
Enstaka utflykter till nöjeshak med plåtig mariachimusik i högtalarna och sötsliskiga margaritas på borden förmår inte förändra dramats grundstämning som är modfälld och butter. Mungiporna pekar nedåt och blickarna är nollställda. Filmens deprimerade kärlekspar förändrar inte ens ansiktsuttryck när de älskar.

Bakom blå ögonlock kan ses som en uppfriskande realistisk skildring av en kärlekslös relation mellan två kärlekstörstande individer, men den blir mest till en långsam och ljummen berättelse som i likhet med huvudkaraktärerna aldrig riktigt kommer till skott.
Det som berör mest är miljöerna, och det räcker sannerligen inte.

Ljummet mexikanskt drama

Bakom blå ögonlock utspelar sig i ett Mexico City som framstår som en gammal östeuropeisk mardröm. Miljöerna berör, men i övrigt blir det en ljummen berättelse, skriver Björn Lövenlid.