Nu 37 år senare (!) har jag återigen hans syntar i lurarna, den här gången från nya albumet ”Remote Jazz” tillsammans med Uppsalabekante P-O Lundqvist på saxofoner.
Ambient eller ”atmosfärisk” musik kan ibland bli behaglig på gränsen till smetig, eller diskret intill utslätning. Inget av detta gäller herrar Palm och Lundqvist. Deras album blir en ljudberättelse i tre delar som sporrar sinnena och fantasin.
De jobbar med återhållna medel, dova pulserande syntfonder och konkreta ljud, sparsmakade pianoslingor och ett saxofonspel som stundtals kontrasterar mot syntarna med en mer lyrisk-melodisk ton, men också det elegant sparsmakat och tyglat.
Här finns inga konventionella låtstrukturer, rytmerna låter mer som omvärldens naturliga rytmer, eller som hjärtslag, och det är bara i ”Sunset rising in a space craft” (häftig titel för en rymndfärdsnörd som jag) som rytmen växer till ett fullskaligt groove.
Jag gillar estetiken, utmanande och suggestivt minimalistiskt på ett sätt som kan påminna om Brian Eno, b-sidan på Bowies ”Heroes” och i någon mån Göteborgsduon Twice A Man. Fantasieggande och stundtals nästan lite spöklikt.