Liza Marklund i sagornas värld
SJUNDE DAGEN. Mest av allt förefaller hela debatten runt Liza Marklund vara ett exempel på ett fenomen som uppstår när debattutrymmet för några veckor bli ledigt, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Bo-Ingvar Kollberg
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En diskussion av det senare slaget är uppmärksamheten som de senaste veckorna kommit Liza Marklund och hennes romaner Gömda och Asyl till del. Monica Antonsson gav bränsle med sin bok Mia - sanningen om Gömda. Den senare, en bok som när den gavs ut vid mitten av 1990-talet uppfattades som både sann och viktig, befanns vara fiktion. Ett egentligen ganska trivialt konstaterande, som gäller det mesta i den skönlitterära utgivningen. Liza Marklund manades fram och ställdes till svars. Marknadsföringen brännmärktes eftersom boken lanserats som "sann".
Nu är väl uppståndelsen inte särskilt mycket att fästa sig vid. Värre problem finns. När Gömda lanserades härskade dessutom en uppfattning att för den goda sakens skull kunde man ta sig stora friheter och ge orden tämligen rundhänta definitioner. Det var först Roks-debaklet ("män är djur"), som fick opinionen att svalna. Det riktigt märkliga är väl snarare att det dröjt ända tills nu, innan någon reagerat. Tillfällen har inte saknats.
Jag kommer själv ihåg en tättbefolkad sammankomst vid Bokmässan i Göteborg 2004, i samband med evenemangets 20-årsjubileum. Det var lång kö utanför och jag kom sist in som ende journalist. Det var en märklig upplevelse som väntade. För en teaterkritiker blev det naturligt att yrkesblicken infann sig inför vad som framstod som en ren scenisk föreställning. Stämningen var hög. Publiken var helt med på noterna och nickade instämmande. En särskild åskådlighet fick framträdandet genom sin övergripande norm "vit medelålders heterosexuell man med bil". Men mönstret för berättelsen kände jag igen sedan länge. Det var ingen annan än hjälten från min barndoms oavlåtliga läsande av Bröderna Grimms sagor som tog gestalt. Den utsatte pojken handlade det om den gången. Han som steg för steg utsattes för olika faror men bestod provet och via den ena svårigheten efter den andra bemästrade allt mer av sin tillvaro. Och till slut var mogen för eldprovet med prinsessan och hela kungariket som belöning.
Fast i Liza Marklunds berättelse var en flicka huvudperson. Men även hon klarade huvudsakligen av prövningarna med glans. Först i Sverige, sedan i Sydamerika. Och slutligen i Amerikas förenta stater. Det var en hjältinna som hette duga. Hon var lika lite ett offer som pojkbokshjälten i sagan. I stället i grund och botten urstark och en veritabel förebild. Som hjälten i de här sagornas värld brukar vara. Med en lagom dos rättrådighetsmoral instoppad.
Ester Pollack, som i SvD skrivit om Monica Antonssons bok, hänvisar i sin genomgång till det utrymme debatten om Marklund fått inom bloggosfären. Där man skyller på de traditionella mediernas undfallenhet. Och angriper Marklunds journalistiska anspråk. Mest av allt förefaller dock hela debatten vara ett exempel på ett fenomen som uppstår när debattutrymmet för några veckor bli ledigt. Nu fick bloggarna tillfälle att träna musklerna. Om det kommer att påverka och leda till ett ifrågasättande av alla de andra låtsasvärldar med förmenta sanningsanspråk, som frodas i mediernas hägn är mera tveksamt. De skenvärldar som bland annat diskuteras i Dramatens föreställning just nu av Joe Penhalls Dumb Show. Fast där är förstås sagomönstret inte lika tydligt.