Uppföljare i komedifacket brukar sällan bli lyckade. Men detta är ett underbart undantag. Äntligen en brittisk komedi av bästa märke, underhållande, full av livsoptimism och helt i nivå med klassiker som "Fyra bröllop och en begravning" och "Love actually".
I denna tredje film om den dagboksskrivande Bridget Jones har huvudpersonen hunnit bli fyrtio någonting, är singel igen och jobbar som nyhetsproducent på en kabeltv-kanal. Så blir hon gravid. Men vem är pappan? Det finns två möjliga att välja på.
Det är i korthet filmens hela intrig. Men den berättas med humor, värme och viss finess, samt en befriande inställning till kvinnlig sexualitet.
Bridget Jones fortsätter visserligen att drulla omkull, denna gång i lera på en musikfestival, där hon missat att nymodiga festivalutstyrseln innebär gummistövlar. Hon fortsätter också att säga fel saker vid laddade tillfällen och att klanta till sitt jobb. En scen med väl många manliga nakna rumpor gestaltar just dettaoch gnuggar in klantighetsfaktorn alldeles för övertydligt. Men Bridget är lugnare, lite mer resignerad, viktångesten är helt borta och hennes självdistans står i full blom.
Mr Darcy, spelad av Colin Firth som sinnebilden av en distingerat stel engelsman, är hon skild från när filmen börjar. Sin 43:e födelsedag firar Bridget än en gång ensam med ett ljusförsett muffins och "All by myself" i högtalarna att skråla med i. Till och med pingvinpyjamasen är lika den hon hade i första filmen, "Bridget Jones dagbok"( 2001). Fast det går ju att byta spår även i medelåldern. Det gör hon också.
På musikfestivalen träffar hon en charmig amerikansk man spelad av Patrick Dempsey. Några dagar senare återser hon Mr Darcy på ett barndop och de hamnar också i säng. Tre veckor senare visar graviditetstestet positivt.
Eftersom hon har svårt att berätta för de båda pappakandidaterna om läget är det bäddat för farsförvecklingar. Tur att Emma Thompsons ampra gynekolog går med på upplägget att låta båda männen få känna sig som enda barnafader, med en del spring i dörrar som följd.
Det är knappt att man minns att den första boken om Bridget Jones tillhörde den bespottade genren chick lit. Renée Zellweger har skapat en rollkaraktär som vuxit och mognat fint med henne. Det finns också med ett stråk i filmen av melankoli över livets obevekliga gång. Men jag åldras gärna i sällskap med Bridget Jones, i det tillåtande, varma och humoristiska universum som är hennes.