Stelt leende gör den sju personer starka ensemblen i Scenkonst Uppsala entré på Reginateaterns scen. Till en käck uppåttempolåt hoppar de omkring i takt. Men så rämnar den ytligt goda stämningen, alla börjar bråka med alla och spänner muskler. Det är gruppens uppdatering av inledningen till Shakespeares klassiska drama "Romeo och Julia", här kallad "Och Juliet".
Scenen är ett tonårsrum där de bakre fondväggarna är fullsmetade med hästbilder. Pjäsens Juliet är ju bara 13 år och blir fnissig när föräldrarna berättar att de har utsett en blivande man till henne. Men när hon förälskar sig i Romeo blir föräldrarnas tvångsgiftesprojekt direkt äckligt för henne.
Med tätt ensemblespel, fragment från de ursprungliga replikerna och en hel del egna tillägg och infall berättar och gestaltar gruppen historien om de två unga älskande i Verona, som om den hände idag i Uppsala. Bärbara datorer används fiffigt i handlingen och när Romeo dräper Tybalt i ett gatuslagsmål passar några av medspelarna på att ta en selfie. Ensemblen gör också en egen lekfull fördjupning på temat sex.
Alla inslag är kanske inte klockrena i associationerna, slutscenen känns lite påklistrad och ofullbordad och somliga repliker klingar ålderdomligt teatrala. Men det bär ändå, tack vare det övertygande och rytmiska spelet.
Ensemblen fungerar som en sorts polymorf massa på scenen. De går ut och in i roller, kvinnliga såväl som manliga, och det blir faktiskt ändå tydligt. Allmängiltighet får en ny dimension av greppet, vi har alla lite av rollfigurerna i oss oavsett exempelvis kön. Och den här gruppen får nog Uppsalapubliken helt säkert se mer av.