Livsbejakande och trösterikt

När Romeo och Juliette träffas och blir kära blir deras kärlekssaga naturligtvis något alldeles speciellt. ”Är vi dömda till ett ohyggligt öde”, frågar de sig. Jo, det är de. Frukten av deras kärlek, sonen Adam, blir nämligen dödssjuk. När kallduschen är ett faktum förvandlas deras naivt lekfulla liv till ett långvarigt krig med många slag.

Det är naturligtvis svårt att inte bli berörd av den här filmen. Att se ett litet barn i en steril sjukhusmiljö är en mardröm och den hjälplöshet som föräldrarna upplever är hjärtskärande. Föräldraparet spelas av manusförfattarna själva, Valérie Donzelli (som också regisserat) och Jérémie Elkaim och de är båda två väldigt karismatiska.

Deras ambition, att skildra hur cancer kan drabba en familj och deras nära och kära, på ett lite annorlunda sätt är oerhört sympatisk. Rollfigurerna är unga och de växer med allvaret, även om de också har behov av att supa till och festa loss ibland för att stå ut.

Och länge känns greppet med ett slags sagoliknande filter över eländet rätt lyckat. På sätt och vis är det tacksamt att lägga på en distanserad berättarröst och låta huvudpersonerna brista ut i sång, för att göra det outhärdliga upplägget med ett dödssjukt barn lite mindre jobbigt att se på.

Problemet är balansen, kanske sitter det i klippningen. Inledningen innehåller väldigt många helt onödiga varv och upplösningen blir nästan överrumplande hastig. Filmen vill vara en hyllning till livet och visst, förhoppningsvis kan den också skänka hopp och tröst till föräldrar som får gå igenom det värsta som kan hända.