Tage Danielsson hade en bit kvar till mästerskapet när ”I fara i Mora” skrevs 1951, men i spexsammanhang står den sig bra. Med facit i hand är det lätt att se författarnas potential. Ordvitsarna haglar, nödrimmen tokroliga och karaktärerna putslustiga. Precis som det ska vara.
Att dagens manusredaktörer efter försök att anpassa den efter nutiden valde att mestadels låta den behålla sin originalform känns som ett riktigt beslut. Spex är en av konstformerna som inte direkt utvecklas i raktfart och ålderdomligt språk gör bara det lustiga ännu lustigare.
Berättelsen utspelar sig 1551. Gustav Vasa åker Vasaloppet, Karin Månsdotter är kranskulla och katolska munkar konspirerar mot landsfadern genom att hälla arsenik i blåbärssoppan. På typiskt spexmanér blandas moderna företeelser in i det historiska skeendet, som en radioreporter, Expressen och en amerikansk välgörare.
Det hade inte skadat om man hållit sig ännu mer till originalet. Det är de nyskrivna delarna som är svagast. I övrigt gör ensemblen ett bra jobb. Föreställningen är inte alltid helt tajmad och insatserna är som alltid i nationsspex ojämna i både skådespeleriet och sångnumren. Men är det någonstans man kommer undan med sådant är det just i spex och Östgöta nations spexensamble har inget att skämmas över. Tvärtom. ”I fara i Mora” både värnar traditionen och håller den levande.