Orden ”sitt svindlande ingenting” står att läsa i Uppsalaförfattaren Carl-Erik af Geijerstams diktsamling Mellanrum som kom ut för 20 år sedan. När jag nu fått uppdraget att recensera en nyutkommen bok om Geijerstam faller det sig naturligt att använda några av hans egna ord som riktmärke för min läsning. Det svindlande ingenting som han med en sådan poetisk precision beskriver är något så förbisett och vardagligt som en fönsterbrädas svalka mot handen. Jag vet ingen poet i det svenska litterära landskapet som med sådan sensibilitet och ett fullständigt okonventionellt spårsinne fann de ögonblick som fick tillvaron att svindla.
När några av hans många vänner och läsare nu samlat ett antal uppsatser om författaren har det blivit en bok som med de olika skribenternas skilda temperament trevar sig fram till det som skulle kunna kallas geijerstamiana. Omslaget med ett känsligt fotografi av Bengt af Geijerstam kunde lika gärna pryda någon av hans egna böcker. Och för de allra flesta skribenterna är texterna grundade i fleråriga vänskaper och valfrändskaper med den socialt så väl utrustade författaren. Carl-Erik af Geijerstam var till allt annat uppenbarligen det man brukar kalla sina vänners vän och en synnerligen flitig brevskrivare. Många av artikelförfattarna hänvisar till brevväxling, i några fall både mångårig och intensiv.
I det sammanhanget kan jag inte låta bli att nämna några av de brev som återfanns på min egen dörrmatta när en recension blivit publicerad i Upsala Nya Tidning. Just i diktsamlingen Mellanrum hittar jag ett sådant brev från författaren, skrivet en sen augustidag 1991 från Kvalmsö i Blekinge skärgård, där han och hustrun Regina tillbringade sina sommarmånader, nära naturen och det enkla, ursprungliga liv som Geijerstam skattade högre än det mesta. I brevet uttrycker han sin belåtenhet med min läsning, något som annars brukar vara tabu mellan författare och deras kritiker. Inte så hos Geijerstam; jag tror att det var den djupt förankrade lusten till meningsfulla samtal och tankeutbyten som gjorde att han dristade sig till att skriva också till dem som skulle granska hans texter.
Hos Geijerstam var dikt och liv nära förbundna. Därför känns det helt riktigt att boken har underrubriken En bok om Carl-Erik af Geijerstam; även om det lika väl kunde ha stått ”om Carl-Erik af Geijerstams författarskap”. Skriftens tre redaktörer, Jonas Ellerström, Louise Ekelund och Lars Bergquist, betonar i förordet Geijerstams levnadskonst. Och Maria Björkman väljer ordet livshållning när hon söker essensen i författarskapet. Jonas Ellerström skriver om Geijerstams förhållande till Wilhelm Ekelunds författarskap och påminner om den senares nästan ständiga närvaro i Geijerstams texter, även när han inte är explicit omnämnd.
För ett av bokens mest personliga bidrag svarar Tuva Korsström. Geijerstams nära och kärleksfulla förhållande till Finland och den finlandssvenska litteraturen (Björling, Enckell) omfattade även Korsströms mamma, Miriam Tuominen, och det är kring relationerna mellan de båda författarna och vännerna som Korsströms varma text centrerats. Tom Hedlund poängterar närvaron som ett nyckelbegrepp i Geijerstams liv och dikt, och Geijerstamforskaren Louise Ekelund skriver bland annat om hans självpålagda uppgift att värna förundran inför livets alla aspekter och inte minst dess allra minsta, ofta förbisedda sidor.
Poetkollegan Lennart Sjögren bidrar med en essä från 1997 där han särskilt uppehåller sig kring det han kallar Geijerstams klarsyn. Det handlar om ett lyssnande ”där både det fysiska örat och själens öra är inbegripna” skriver Sjögren. Som svarar för en av de bästa definitionerna av konstnärskapet när han beskriver författaren som ”en tingens och vardagens mystiker inom förnuftets ram”.
2007 gick Carl-Erik af Geijerstam ur tiden efter ett osedvanligt långt och rikt liv. Glimtar av detta och av hans djupt personliga och konsekventa författarskap förmedlas, inte minst i Louise Ekelunds intervju med författaren från 1990. De till en början smått motvilliga svaren på intervjuarens frågor formar sig efter hand till ett slags poetiskt credo. Och jag igenkänner min egen läsning av såväl essäistik som poesi signerad Carl-Erik af Geijerstam.
Om honom gäller i hög grad att han fortfarande är anträffbar i sina skrifter.