Jag har inte riktigt kunnat släppa Martin Engbergs nya roman ”En enastående karriär”. Romanen (recenserad i UNT 26/2) handlar om en doktorand i litteraturvetenskap vars avhandling fullkomligt slaktas på slutseminariet. Romanen är ett slags studie i en av vår tids största fobier: misslyckandet. Anledningen till att jag inte riktigt kunnat få Engbergs roman ur huvudet är att jag tror att den blottlägger destruktiva tankestrukturer som blivit grundläggande för den moderna människan.
Att misslyckandet blir en sådan katastrof i Martin Engbergs roman beror förmodligen på att vi i så stor utsträckning lever i en prestationskultur. Vi är det vi gör, det vi åstadkommer. Man talar ibland om att vi förvandlats från ”human beings” till ”human doings”. Eller, för att försvenska uttrycket, vi har gått från varelser till görelser.
Givetvis spelar det vi gör stor roll. Våra handlingar formar i någon mening vilka vi blir. Men den hållning som i stort sett blivit standard för den moderna människan, och som fått sin mest koncisa formulering i Jean-Paul Sartres existentialistiska credo ”existensen föregår essensen”, det vill säga att människan inte är något annat än det hon själv gör sig till, att livet i grunden är meningslöst och att det är upp till människan själv att skapa en mening, är en föreställning som åsamkar stor skada. För är det inte just detta filosofiska grundantagande som finns i botten av den ohälsosamma prestationshetsen? Det är en hållning som, vilket ju Sartre själv poängterade, leder till ångest snarare än glädje.
För att komma till bukt med vår prestationskultur tror jag att vi måste angripa den filosofiska roten av problemet. Ett motgift finns i det mer klassiska tänkandet. För tänk om livet faktiskt inte är i grunden meningslöst. Tänk om det är precis tvärtom. Tänk om essensen föregår existensen. Tänk om det, för att tala med Aristoteles, finns ett ”telos”, ett ändamål, en mening, med allt som existerar. Tänk om denna mening inte är något som du måste uppfinna, utan snarare något som det är din livsuppgift att upptäcka. Tänk om du, både som mänsklig varelse och som unik individ, har ett ändamål. Tänk om ditt värde inte ligger i det du gör, utan i det du är.
Det fina är att det är just när du upphör med att se på livet som något vars mening du själv måste skapa som dina handlingar blir verkligt meningsfulla. När du inser att du som person och människa i första hand är något som är, då blir på samma gång det du gör sant betydelsefullt. Ditt göra blir förankrat i ditt vara. Nu får det så populära ordet självförverkligande sin sanna innebörd. Det handlar inte om det som begreppet alltför ofta reduceras till idag, det vill säga en form av självuppfinnande. Nej, självförverkligandet blir en upptäckt och en gradvis realisering av den person du på djupet är. Sant självförverkligande är att röra sig mot sitt ”telos”. Människolivet är ingen prestation, som Stig Dagerman uttrycker det, ”utan ett växande in mot fulländningen”.
Det är också när du inser att existensens mening inte är något som du måste prestera som du får förutsättningar att bli verkligt lycklig. Den som tänker att det endast är det egna jaget som i frihet kan skapa tillvarons mening blir en människa instängd i sig själv. Hon blir i längden varken särskilt lycklig eller fri. För den som förstått att existensens mening är något givet, något att utforska, för henne blir livet en upptäcktsfärd. Hon rör sig ut ur sig själv, mot det verkliga. Hon har alla förutsättningar att bli både lycklig och fri.
Kanske är jag naiv och min livssyn alltför ljus. Men jag föredrar faktiskt den nyfikna upptäckarglädjen framför den existentiella prestationsångesten.