Uppföljning är en viktig del i en lyckad terapi. Och kanske även i en misslyckad. För tolv år sedan lärde Todd Solondz oss känna en skara synnerligen dysfunktionella människor i filmen Happiness. Nu får vi möta dem igen.
Så hur har det gått för de tre systrarna Jordan och människorna runt dem? Har de fått ordning på sina liv? Har de börjat förstå hur relationer fungerar? Har de rättat till sina mycket destruktiva beteenden?
Svaret på alla frågorna är nej. De har blivit äldre och lärt sig ingenting. Joy får fortfarande männen hon dejtar att ta livet av sig. Helen är fortfarande totalt upptagen av sin inbillade storhet som författare. Och Trish, den polerade bilden av en perfekt hemmafru, krossar fortfarande alla i sin omgivning. Med ett leende.
Det ironiska i titeln på förra filmen Happiness är här förbytt i det mer rakt beskrivande Life During Wartime. Och Todd Solondz stil har ändrats i samma riktning. Den lite överlägset satiriska ironin är mer eller mindre borta och har ersatts av en stramare stil, ett sorgset konstaterande av omöjligheten i mänsklig kommunikation.
Människorna är fast i sina beteenden. Deras respektive verklighetsuppfattningar har ingen kontakt med någon yttre verklighet. Todd Solondz skildrar detta mycket koncentrerat och precist, utan att bli nedlåtande mot dem han skildrar.
Tydligen är detta något som får skådespelarna att blomstra. Kanske mest imponerande är Allison Janney som Trish, kvinnan som ser sig själv som helt lyckad och normal, full av medkänsla och välmenande ord till alla omkring henne. Men i varje mening hon yttrar lyckas hon få med något riktigt sårande och kränkande. En lysande skildring av en bottenlös narcissist.
Life During Wartime är en lite knepig film om mycket knepiga människor. Mycket sorgsen med mycket svart humor.