Livet bortom förtrycket

Läkaren Barbara (Nina Hoss) har bett om utresetillstånd från forna Östtyskland för att kunna förenas med sin pojkvän som befinner sig på andra sidan järnridån. Hon nekas, och blir i stället posterad till ett landsbygdssjukhus där myndigheterna har lätt att hålla koll på henne. Till det yttre accepterar Barbara situationen, samtidigt som hon planerar sin flykt. Men på sjukhuset träffar hon chefsläkaren Andre (en utmärkt Ronald Zehrfeld), som även om han inte stödjer regimen har hittat ett sätt att leva som han trivs med, något som vrider Barbaras perspektiv.

Christian Petzold har gjort en film om hur människor som lever i ett förtryckande system skaffar strategier för att klara det dagliga livet, och om hur vardagen är viktig även om den är hemsk. Det är svårt att lämna sitt liv bakom sig och fly, även om livet ständigt kränks av maktfullkomliga och nitiska statstjänstemän. Barbara tvingas in i en position där hon måste välja mellan den värld hon känner till eller fly till ett liv i väst med vetskapen om att hon aldrig kan komma tillbaka. Trots att hon för jämnan tvingas genomgå förnedrande kroppsvisiteringar samtidigt som Stasi söker igenom hennes hem, är det detta liv som är hennes trygghet. I alla fall jämfört med okänt öde Västeuropa.

Barbara är en vacker film. Den grönskande, tyska landsbygden skapar en skarp kontrast till de nedgångna husen och de trista sjukhuskorridorerna. Det är uppfriskande att se. Bilder på gråa betongkomplex och termer som det kalla kriget gör att det forna Östeuropa verkar ha drabbats av en evighetslång höst i bilderna som fastnat på Västeuropas näthinna – men det blir sommar varje år även i en diktatur.

Filmer om det forna öststatsblocket har också en tendens att skildra antingen hjältarna som vågar stå emot regimen, eller de känslokalla myndighetspersonerna. De miljontals människor som ändå lyckades leva sina liv blir ofta bortglömda, eller filmade med trötta ansikten mot en grå bakgrund. Här är visserligen Barbara kämpen som försöker motarbeta systemet, men den intressantaste karaktären är Andre. Han har sina egna moraliska principer – läkarens yrkeskodex – som han följer, och det gör det möjligt för honom att kunna existera som människa i Östtyskland utan att varken behöva spionera eller bli spionerad på. Något som måste ses som en bedrift.