Livad spelmansstämma jubilerar
För 100 år sedan arrangerades den uppmärksammade spelmansstämman i Uppsala. Peo Österholm reflekterar över en helg då folkmusiken tog över staden.
Stämmor arrangeras fortfarande runt om i Uppland. Här en bild från Österbybruk 2008.
Foto: Christer Bergström/arkiv
Under kulturnatten i höst kommer 100-årsminnet av denna tävling att firas, dels på Upplandsmuseet, dels på Uplands nation.
Anders Zorn anordnade den första spelmanstävlingen på Gesundaberget i Sollerö 1906. Den väckte stor uppmärksamhet och snart spred sig spelmanstävlingarna som en löpeld över hela landet, från Piteå i norr till Lund i söder.
Uppland ville förstås inte vara sämre. Ett upprop gick ut till landskapets spelmän. Men hur skulle budskapet nå dem? Det fanns ju varken radio eller tv och alla hade nog inte råd med tidningar. Man skickade ut uppropet till organister och folkskollärare i tron att dessa hade kontakt med traktens spelmän. Ty sällan, om ens någonsin var det spelmännen själva som anordnade dessa tävlingar.
I stället var det samhällets högsta (konservativa) toppar som tog initiativen - riksdagsmän, godsägare, biskopar, officerare, landshövdingar etc.
I Uppsala bildades hösten 1908 en kommitté med 18 personer som skulle anordna tävlingen. Där ingick landssekreteraren greve Knut Hamilton, rektorn för Uppsala folkskolor, Daniel Viotti, ett antal uppländska riksdagsmän, landshövdingen Hjalmar Hammarskiöld, godsägare och universitetsfolk. Där ingick professor Nathan Söderblom, då nybliven kurator på Uplands nation. Doktor Westerlund i Enköping, då en internationell auktoritet var också med.
I kommittén ingick förstås initiativtagaren själv, professorn i engelska, Axel Erdmann, stor kännare av uppländska hembygdsfrågor.
De deltagande spelmännen representerade dock knappast samhällets toppskikt. Det gjordes en undersökning av deras yrken och bakgrund. Det var statkarlar, smeder, bruksarbetare, snickare, skomakare och så förstås bönder. Man kan undra varför godsägare, professorer och annat fint folk var så angelägna att främja den svenska folkmusiken. Samhällsklimatet var laddat. 1909 var storstrejkens år. Den framväxande industriarbetarklassen hade en annan musiksmak och folkmusiken trängdes undan. Folkmusiken sågs som något genuint svenskt, ett utslag av svenskt kynne. Arbetarklassens dragspel var fördärvlig musik. Spelmännen hade ännu de gamla låtarna i minnet men låtarna hotades av glömska. Man måste också komma ihåg att 1909 fanns inga MP3-spelare eller minidiskar.
Det gällde att rädda vad som räddas kunde, allt i en nationalkonservativ anda som sågs som ett motgift mot den framväxande industriarbetarklassens nya estetiska värderingar. Där såg honoratiores i Uppsala en annan folklighet som man ville lyfta fram, en folklighet som ansågs sundare än dragspelskulturen.
Konserterna inramades av högstämda tal om folkkynne och nationalkaraktärer. Spelmännen sågs som bärare av det uppländska kynnet, inspirerade av landskapets skogar, slätter och hyttor. Sådana tankegångar är knappast gångbara i dag. I den nationella folkmusikrenässans som svepte över landet var det vardagsmat.
I uppropet välkomnades faktiskt alla instrument, inte bara fiol och nyckelharpa. Dock med ett undantag - dragspel var inte välkomna, ett instrument med "mestadels värdelösa och smakfördärfvande låtar", som det hette i uppropet.
Uppsalatävlingen skilde sig från övriga spelmanstävlingar i Sverige. Här fanns en särskild klass för nyckelharpa och dessutom en för klarinett, ett ofta bortglömt uppländskt instrument som i motsats till nyckelharpan förekommer i sydvästra Uppland. Dessutom anordnades en tävling i samspel.
Man skulle hålla till på Uplands nation. Men alltför många anmälde sig varför tävlingarna på nyckelharpa och klarinett fick hållas på V-Dala nation medan fioltävlingen hölls i nationssalen på Upplands.
Konstnären Anders Zorn ingick själv ofta i juryn i dessa spelmanstävlingar. Men han förberedde den första riksspelmansstämman i Stockholm året därpå varför han inte kunde medverka. Hans vapendragare, Nils Andersson från Lund, mannen bakom Svenska Låtar, ingick dock i juryn, liksom violinisten Wilhelm Lundgren, på den tiden musikskribent i UNT och senare ledare för Allmänna Sången.
Cirka 700 biljetter såldes till uppspelningarna på Upplands och V-Dala. Varje spelman fick framföra 3-4 låtar. Bland de 94 deltagarna fanns alla de stora namnen från den tiden - Wilhelm Gelotte från Skutskär, August Bohlin från Skuttunge, August Frank från Hjälsta, Per Person Menlös från Hedesunda, Erik Gustav Englund från Tierp med flera. Alla åldrar var representerade, från 13-årige fiolspelaren Henning Karlsson från Älvkarleö till 85-årige klarinettblåsaren Jan Andersson från Villberga.
De spelmän som vann är namn som ännu i dag hålls mycket levande av uppländska spelmän - August Bohlin vann fiolklassen, August Frank vann klarinettklassen och Erik Gustaf Englund vann på nyckelharpa. Samspelsklassen vanns av John och Johan Schedin, Nora.
Segrarna fick vardera 30 kronor.
Prisutdelningen hölls i universitetsaulans förhall. Ärkebiskopinnan Ekman delade ut priserna och OD sjöng.
Den fråga man kan ställa sig, vart tog Hjort Anders vägen, då bosatt i Uppland sedan tre år tillbaka. Hjort Anders vann den omtalade spelmanstävlingen i Mora året innan och hade just börjat sin klättring mot stjärnorna. Han fanns på plats och spelade för publiken men ansågs tydligen inte vara tillräckligt uppländsk för att få delta.
Både på fredagen och lördagen hölls efter tävlingen konserter i Universitetshuset. De blev slutsålda på en gång. På söndagen hölls en extrakonsert i den dubbelt så stora läroverksaulan som rymde 800 personer. Den blev också slutsåld, på en halvtimme gick biljetterna åt. Man beslutade då att hålla en extra extra konsert. Biljetterna gick åt i ett nafs även till denna konsert, redan innan annonsen i tidningen hunnit komma ut. Någon ytterligare konsert kunde sedan inte hållas. Spelmännen måste hem till sina gårdar och jobb.
Närvarande vid tävlingarna var en nioårig gosse, Ellis Edman, senare nattredaktör och notischef på UNT. Särskilt mindes han August Franks framförande. Den reslige klarinettblåsaren stampade takten med grova skor mot scengolvet så att inspektorsporträtten på väggarna darrade.
Ute på stan möttes spelmännen med hurrarop var de än kom. Menlösen, den egensinnige spelmannen från Hedesunda, hoppade upp på en spårvagn men hade inga pengar till biljetten. Han tog upp fiolen och började spela, ett betalningssätt som godkändes.
Många av deltagarna hade knappast besökt Uppsala. Under de här dagarna guidades de runt i stan till olika sevärdheter.
Sammanlagt torde spelmanstävlingarna med tillhörande konserter ha bevistats av flera tusen personer. Kom då ihåg att Uppsala 1909 var en småstad med 30-40 000 invånare.
Spelmännen fick resor och uppehälle betalda av arrangörerna. De utspisades på Kafé Valhalla på Sysslomansgatan.
På lördagskvällen bjöds spelmännen på fest på Östgöta nation. Man tågade dit genom Uppsalas gator med två spelmän i täten, beskådade av hundratals Uppsalabor. Orphei Drängar sjöng. Arm i arm gick spelmän och arrangörer runt och sjöng Upplandssången, Olof Thunmans Här ligger landet.
Det måste har varit en omtumlande helg för de 94 spelmännen. De fick umgås, festa om med och hyllas av Uppsalas allra högsta societet, professorer och godsägare. På måndagen var dessa de enklaste människor tillbaka i sina lagårdar, på järnbruken, på fabrikerna, i sina verkstäder.
Så jobbar vi med nyheter