Väskan är packad. När ni läser det här är jag inte längre i Uppsala. Resan går till Bryssel, och det är allra första gången. Ändå är staden inte okänd för mig. Säkert kommer förväntningarna att ställas på huvudet, men bilden är tydlig. En del av den visar en vital, modern stad och har nog förmedlats av vänner och massmedia, en del är mindre smickrande, ödesmättat och lite skrämmande, orsakad av Joseph Conrads "Mörkrets hjärta", där staden beskrivs som en ”vitmenad grav”.
Ofta lär vi känna städer genom litteraturen. Dagens London ser inte alls ut som hos Dickens, men ändå finns känslan att smoggen fortfarande borde ligga tung över mörka gränder. Stockholm är för många Strindbergs och Hjalmar Söderbergs stad, medan utländska besökare kanske snarare söker spår från Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Man kan gå guidade turer i romaners fotspår, och man kan också själv leta sig fram till de riktiga prången. En gång i Sankt Petersburg stoppades jag av några turister, som letade efter det hus, där mordet i Dostojevskijs "Brott och straff" begås. Okunnig i språket och främling i staden var jag minst lika förvirrad som de, men gemensamt vred vi på en karta och kom fram till att det låg tvärs över gatan. Kanske hade vi fel, men det talar vi tyst om.
Orhan Pamuk är nog den författare som drivit förhållandet mellan stad och litteratur längst. Hemstaden är central i hans författarskap, han skildrar dess historia och nutid i den personligt hållna "Istanbul" (2006), och i "Oskuldens museum" (2009) tar han stadsskildringen ännu ett steg. Där berättas inte bara om kärlek med staden som bakgrund, utan också om ett museum där den besatte huvudpersonen odödliggör sin älskade. För att ytterligare förvirra oss om vad som är dikt och vad som är verklighet såg Pamuk sedan till att inrätta detta museum i det verkliga Istanbul. Tar man med boken fungerar den visst till och med som inträdesbiljett.
Fåtöljresenären har förvandlats till turist. Annars har det förstås sina fördelar att låta andra sköta resandet och själv avnjuta de redan skalade frukterna av deras vedermödor. När reseskildringen blev populär på sjuttonhundratalet var det som eskapism och föremål för längtan, ytterst sällan som instruktion. Till mina verkliga favoriter i fåtöljgenren hör den walesiska författaren Jan Morris "Trieste and the Meaning of Nowhere" (2001), som dessvärre inte finns översatt till svenska. Det är en underbart vindlande bok om stadens förvandlingar och hennes egna besök där. Inte heller i Trieste har jag varit, men det faktum att jag längtar dit är till stor del Morris förtjänst.
I boken om Trieste nämner Morris sin förtjusning i gamla guideböcker. Där håller jag helt och hållet med henne. På den där resan till Petersburg bar jag med mig en Baedeker från förra sekelskiftet, och när jag började resa till Rom var det i sällskap med Ellen Rydelius "Rom på 8 dagar" (1927). Guideboken är en intressant genre, varken litteratur-, konst- eller idéhistoria, och inte heller vanlig historia, men med drag av alla. Till det återkommer jag kanske en annan gång. Nu stoppar jag ned "Holland och Belgien på 3x8 dagar" (1937), en roman ur gömmorna och (faktiskt) en aktuell guidebok – och så tänker jag på Chaucers ord i "Canterburysägner":
När blid april med sina ljumma regn
har tagit marstorr jord uti sitt hägn […]
då längtar folk att dra på pilgrimsfärd
(och gycklare att söka andra stränder)
till fjärran helgonskrin i många länder.
Om krönikören är gycklare eller pilgrim förtäljer dock inte historien.