Vad hette den senaste boken du läste? Vem hade skrivit den? Antagligen kan du svara på åtminstone ena frågan utan att titta efter – men kan du säga vem som översatt den?
Nyligen fick jag tag i en liten skrift av poeten, kritikern och journalisten Axel Liffner (1919-1994), "12+1. Samtal med svenska översättare", som nyligen utkom på Ruins förlag. Under läsningen började jag fundera på översättarens osynlighet. Häftet är en biprodukt av det svenska översättarlexikon, som sedan några år tillbaka finns på nätet, och består av något så ovanligt som en artikelserie om översättare – inte artiklar skrivna av moderna forskare, som i lexikonet, utan tolv porträtt som publicerades i Aftonbladet våren och sommaren 1954.
Få företeelser kan kasta en tillbaka i tiden som gamla tidningsartiklar. Här känns en doft av femtiotal – folk kedjeröker, som i gamla filmer, och Sonja Bergvall (som bland annat översatte Dorothy L. Sayers, Saul Bellow och L.P. Hartley) uppges vid sidan av kläder intressera sig för ”att köra sin nyinköpta Hillman”. Tänk er det i en modern intervju! Kvinnosynen är tidstypiskt chevaleresk och patriarkal, men samtidigt är damer i majoritet bland de porträtterade. Det är något av ett kvinnoyrke, konstaterar Liffner i sin avslutande essä.
Reflektionerna kring översättandets väsen är fortfarande aktuella. Elsa Thulin, som specialiserade sig på franska och italienska, översatte böckerna två gånger, först troget och sedan i god svensk språkdräkt. Poeten Erik Lindegren talade istället om tolkningens fyra stadier: grovöversättning, god svenska, rytm, fågelperspektiv. Datorerna har förstås underlättat åtskilligt på redigeringsfronten. Det mest tekniskt avancerade som nämns i porträtten är att Nils Holmberg ägde en ”för snabbskrift specialtrimmad skrivmaskin”. Jag undrar om den såg annorlunda ut än en vanlig skrivmaskin.
Över huvud taget gör den här boken mig nyfiken. Jag vill veta mer om dessa litteraturens osynliga fanbärare. Så inser jag plötsligt att jag måste läst de flesta av dem – kanske alla. Mina första bekantskaper med lord Peter, Bertie Wooster och Hornblower skedde i Sonja Bergvalls, Birgitta Hammars samt Lisbeth och Louis Renners språkdräkt, och helt säkert har jag läst Lorca i Karin Alins tolkning, Hesse och Mann i Nils Holmbergs och Tolstoj i Karin de Lavals. ”Jag var med om tre revolutioner i Ryssland,” citeras den senare, ”en passant.”
Porträtten är sextio år gamla, men de skrevs för att betona översättarnas betydelse och peka på svårigheterna i deras verksamhet. Sådana finns fortfarande kvar. Arbetet förblir stressigt, dåligt betalt och föga ansett. Ofta nämns inte ens översättarna i recensioner, trots att de fyller en viktig funktion som litteraturförmedlare och introduktörer av nya författarskap. När vi citerar klassikerna är det förresten sällan originalets ord vi använder, och slänger man sig med Bibelcitat sker det knappast på hebreiska eller grekiska, utan med mer eller mindre anonyma översättares formuleringar.
Liffners porträtt känns litegrann som översättarnas revansch – men tyvärr inte dagens översättares. Då tänker jag mig hur det vore om tidningarna gjorde stora intervjuer med andra översättare än sådana som tolkat Nobelpristagare, eller om sådana där glassiga veckotidningsporträtt någon gång skulle ägnas en översättare. Samtidigt bygger deras verksamhet på att förmedla andras verk, inte att braska med sig själva. Se, däri ligger knuten.
Och det, mina vänner, var Carl August Hagbergs ord.