Bokens dag i Uppsala har arrangerats sedan 1995 och ambitionen från start har varit en dag, eller åtminstone en kväll, när litteraturen får stå på egna ben och inte, som Lindquist påpekade, förpassas till ett verktyg för läsförståelse som ska främja ämnen som är bra för tillväxten.
Det finns många olika sorters författare. En av de mest populära arterna är klassiska berättare och få representerar den inriktningen bättre än Klas Östergren. På Bokens dag började han med återge sin första erfarenhet av att möta läsare i liknande sammanhang, på ett bibliotek i en söderförort. Den då 19-årige författaren hade förberett sig väl. Två gamla damer dök upp och blev besvikna när de insåg att han inte var Bo Setterlind.
Mycket har hänt sedan dess. Klas Östergren är en av våra mest älskade författare, slår sig snart ner på stol nummer 11 i Svenska Akademien och är aktuell med sin nya roman ”Twist”. Efter en uppläsning ur boken, som stördes av problem med mikrofonen, följde ett samtal med Kristina Lindquist där han slog fast att själva vitsen med att skriva är att berättelserna tar andra vägar än författaren själv kunde ana. Och att när boken sedan är klar är det läsarna som genom det de tillför i bästa fall gör den till ett mästerverk.
Sara Stridsbergs senaste roman ”Beckomberga: ode till min familj” utspelar sig på mentalsjukhuset Beckomberga, som skildras genom några personers livsöden. På Bokens dag hävdade hon att ”allt språk är moral” vilket gjorde att hon fick kämpa för att hitta en ingång till romanen som var moraliskt försvarbar. Det blev hennes egna upplevelser av sjukhuset där hon hälsade på sin pappa som ung.
Samtalet med Kristina Lindquist gav publiken på Missionskyrkan nya perspektiv, som att Beckomberga, som blivit en symbol för något hemskt, samtidigt var en drömplats att vara på för en del av de intagna.
Romanen ”Timme noll” av Lotta Lundberg har försoningen som ett av sina teman och den tidigare Uppsalabon inledde sitt framträdande med en målande beskrivning av firandet av Berlinmurens fall i den tyska huvudstaden hon nu är bosatt i.
– Det handlar om att hitta sina egna reparativa krafter och att försonas med sin destruktiva potential, sade hon.
Och gav med det ännu ett exempel på vad litteraturen kan göra när den inte tvingas vara ett verktyg för något annat än sig själv.