En av höjdpunkterna vid Waltic, den just avslutade internationella författar- och översättarkonferensen i Istanbul, var mötet med Maureen Freely, författare, journalist och människorättsaktivist, men de senaste åren kanske mest känd som den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuks engelska översättare.
Freely framhöll det litterära översättandet som en konstart. Trohet mot originalet måste också ge utrymme åt kreativ tolkning och experimenterande. Turkiskan är med sina mängder av suffix och verben i slutet av meningarna väsenskild från engelskan. Att översätta Pamuks långa turkiska meningar är som att bära hem en famn full av matvaror, lägga upp dem på köksbordet och sätta igång att sortera. Ett första utkast går iväg till författaren för synpunkter. Det gäller att fånga textens kärna, ”to get to the centre of the emotional heart.” Men också att översätta med örat, till engelskan förmedla den turkiska språkmusiken.
Maureen kom redan som åttaåring till Turkiet dit fadern, författaren John Freely, flyttade med sin familj från McCarthytidens USA. Hon upplevde barn- och ungdomens Istanbul på 1960-talet som ett multikulturellt paradis, en förtrollande utpost i det kalla krigets periferi. En av hennes pojkvänner var Orhan Pamuks tre år äldre bror. Efter militärkuppen i 70-talets början återvände hon till USA. Som aktiv i Amnesty på 1980-talet fick hon höra talas om tortyren och vad som hänt hennes gamla kamrater från skoltiden i det land där ”alla anständiga människor, som arbetat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, förr eller senare hamnar i fängelse”.
För tidningar som Guardian och Observer har hon sen 1990-talet bevakat de ständiga hatkampanjerna och rättegångarna mot författare och journalister i Turkiet och som översättare arbetat för turkisk litteratur i den anglosaxiska världen, där bara ett par ynka procent av utgivningen består av översatt litteratur.
Konferensen avslutades med en svindlande betraktelse av den koreanske poeten Ko Un om språk och litteratur som hemvist för mänskligt minne och erfarenhet. Apropå diktens eviga aktualitet berättade han hur han i fängelse på 1970-talet för första gången läste Dantes Divina Commedia: ”För mig är Dante inte en toskansk poet från 1300-talet utan en 1900-talsdiktare.”
Ko Un påminde om de små språkens utsatta situation, om att språket ständigt måste försvaras mot förfalskning och förflackning, om hur språk vitaliseras och berikas i mötet med andra och vikten av översättningar för att lära känna andra folks tankar och känslor.
Den sjuttiosjuårige koreanen med ett förflutet som munk och erfarenhet av krig, fångenskap och tortyr, är en återkommande nobelpriskandidat. Dags för en poet halvtannat decennium efter Szymborska. Det kanske finns anledning att återkomma i ett större sammanhang om ett par veckor.