Så härligt att vara tillbaka! Uppsala var staden där jag fick mina första strukturerade och fördjupade kunskaper om litteratur. Vid början av 1990-talet undervisades litteraturstudenterna i ett av slottstornen, med storslagen vy över staden. Det var mitt allra första år på universitetet. Jag hyrde ett rum med egen ingång av en aristokratisk äldre dam som brukade ha väldigt hög volym på tv:n.
Utanför fönstren låg en park, där flög kajorna över himlen. Jag var strängt förbjuden att ha manliga bekanta på rummet – och slarv vid användning av tvättstugan renderade i en rejäl avbasning från min hyresvärdinna.
På kvällarna fördjupade jag mig i de väl tilltagna läsbetingen till nästa föreläsning. Litteraturhistorien öppnade sig som en lustgård. Om jag sedan tidigare varit bekant med 1900-talets stora romaner, mötte jag nu med lika delar häpnad och förtjusning de antika eposen, fornnordiska sagorna och svenska gamla stötar från 1600-talet som Stiernhielm.
Man pratar ofta om litteraturens välgörande inverkan på människor. Att det är bra att läsa, bra att ta del av kultur. Det blir lätt tomma klyschor. Men en konkret insikt som litteraturstudierna gav mig var att människan är sig rätt lik. Genom århundraden och tvärs över kulturer, finns självklart åtskilliga skillnader, men också förbluffande stora likheter.
Just den känslomässiga insikten är ovärderlig. Att känna samhörighet med en skäggig grekisk filosof, en italiensk renässansdiktare eller, för den delen, en jättestor skalbagge som hamnat på rygg vid början av 1900-talet i Prag…
Att träna sig i den inlevelseförmågan, men också upptäcka hur lätt det går, hur stark släktskapen kan kännas tvärs över tid och rum, är ett av de bästa botemedlen mot vår tids tendens att splittra samhället i grupper och identiteter som står i motsättning till varandra.
Vår värld är mer turbulent än den varit på decennier, och de samhälleliga utmaningarna tyvärr av sådan art att de inte skulle lösas ens om Sveriges samlade befolkning började läsa mer böcker.
Kulturjournalistiken kan, till skillnad från litteraturen, ha ett tydligare nyttigt uppdrag. En roman blir sällan särskilt bra på det viset – moralkakor och sedelärande historier är i regel lika intressanta som 6-8 brödskivor om dagen. Ett kulturreportage däremot kan ha ambitionen att belysa, tolka, granska eller fördjupa en samhällsfråga åt läsaren. En debattartikel eller kommentar vill nyansera, väcka eller förtydliga det offentliga samtalet. Detta har en tydlig demokratisk nytta.
Jag tror också att många i dag har ett starkt behov av att förstå vad som faktiskt händer i Sverige och globalt. Därför är det så viktigt med en kultursida där flera röster får komma till tals, och perspektiven brytas mot varandra. Det finns mycket oförsonlighet i debatten idag, många fördömanden och många tvärsäkra kommentarer om sakernas tillstånd. Jag tror på värdet av att ställa frågor och söka nyanserade, kunniga svar. Det förnuftiga samtalet behövs mer än någonsin och kultursidorna är en plats där det kan föras.
Det är förstås inte det hela med UNT:s kultursida. Viktigt är självklart också uppdraget att bevaka länets kulturliv. Så att vi som intresserar oss för kultur i olika former guidas till nya filmer eller pjäser, få tips på böcker och konstutställningar. Eller konserter. Bara för att kultur är stimulerande och underhållande upplevelser. För som sagt. Till skillnad från kulturjournalistiken gör konstformerna bäst nytta när de inte uttalat försöker vara nyttiga.