Litterära stockholmska regnstänk
I FRILÄGE. Den tyska författarinnan Judith Kuckart stannade till i Stockholm på sin väg till Bokmässan i Göteborg. Hon väver in politiska händelser som i förbigående i sina berättelser. Det är främst människorna som intresserat henne, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Goethe-institutet stod som värd för framträdandet och det var också dess chef, Berthold Franke som höll i samtalet. När det gäller litteraturutbyte kan man naturligtvis en smula fundera över vilka svenska författare som utan vidare kunde komma i fråga för en motsvarande manifestation i ett annat land. Agneta Pleijel, PO Enquist, Lars Gustafsson, Torgny Lindgren och Björn Ranelid är tämligen självklara. Men vilka sedan? De fem uppräknade har alla gästat Bokens dag i Uppsala under årens lopp. Säkert skulle åtskilliga lämpliga kandidater kunna hämtas från denna krets.
Judith Kuckart, som har dansutbildning och även år verksam som dramatiker, har ännu inte fått någon av sina böcker översatt till svenska. Hon hör till den generation som föddes omkring 1960 och debuterade 1990 med romanen Wahl der Waffen. Senare har hon givit ut flera prosaberättelser, bland andra Lenas Liebe och Der Bibliothekar. I fjol kom hennes senaste roman, Kaiserstrasse, som nu även föreligger i en pocketutgåva. Kaiserstrasse är en familjehistoria med en far och dennes dotter i förgrunden. Berättarperspektivet växlar mellan dem. Men samtidigt har Judith Kuckart också lyckats väva in vad som kunde kallas en översikt över Förbundsrepublikens och Tysklands historia sedan 1950-talet. Boken stannar till vid fem hållpunkter under denna tid. Den första berör mordet 1957 på den lyxprostituerade Rosemarie Nitribitt. Det väckte på sin tid stor uppståndelse, framför allt därför att flera högt uppsatta i både näringslivet och politiken hörde till hennes kunder. Mordet blev heller aldrig uppklarat. Sedan gör romanen nedslag i allt från de studentoroligheter som inleddes i juni 1967 då dåvarande Shahen av Persien besökte Berlin. till den så kallade "tyska hösten" 1977, murens fall 1989 och det återförenade landet tio år senare.
Ändå är dessa politiska vägskäl bara markerade som i förbigående. Det är människorna, vilket också framgick av uppläsningarna ur boken, som intresserat Judith Kuckart. Fadern Leo Böwe i berättelsen, som bär på erfarenheter från krigsåren medan han fyller sitt liv som tvättmaskinsagent och politiker för CDU. Hans dotter heter Jule (och har samma namn men är inte identisk med den berömda skådespelaren vid Schaubühne) och representerar dagens medelunga generation och dess försök att utan vuxenstöd hitta en helt egen plattform för sitt liv med ideal som som inte är anstuckna av nazitiden. Leo Böwes fascination för mordet på den prostituerade Nitribitt svarar mot allt olöst i hans eget liv. Dottern Jule Böwes tillvaro handlar mera direkt om en tillvaro där friheten lika mycket som självständigheten visar sig vara problematiska, för att inte säga svårfångade värden. Det var framför allt Judith Kuckarts förmåga att återskapa atmosfären under de olika decennierna som Berthold Franke fäste sig vid under samtalet. Men också författarens mästerliga förmåga att höja eller sänka berättelsens tempo i takt med skeendenas puls. Ett smakprov på Kuckarts prosakonst kan läsare som inte behärskar originalspråket få när bokförlaget Tranan senare i höst ger ut antologin Tyskland berättar. Utom Kuckart medverkar i denna volym där UNT:s kultursidas medarbetare Lotta Lundberg är en av utgivarna, ytterligare 15 författare. Däribland några av de allra bästa i dagens tyska litteratur, Wladimir Kaminer, Térezia Mora och Zsuzsa Bank. Katharina Hacker, som fick det tyska bokpriset i fjol för romanen Die Habenichtse, finns också med. Däremot saknas den obestridliga stjärnan i dagens tyskspråkiga litteratur, Juli Zeh. Hennes mästerliga roman Leklust, som till allt annat även har ett tänkvärt Faust-tema, finns dock i sin helhet redan i en utmärkt svensk översättning.