En ”Uppsalaförfattare” kan ha många skepnader. Hen kan vara uppvuxen i Uppsala, inflyttad till Uppsala, utflyttad eller hemflyttad, verksam dagtid – eller sovandes nattetid – i stan. Exakt hur begränsad anknytningen till en stad får vara för att kvalificera för en ”lokalkoppling” är förstås en tvistefråga; en återkommande sådan för oss redaktörer och rubriksättare på lokaltidningar som gärna vill påvisa hur människor såväl som företeelser knyter an till just vår lilla plats på jorden.
Och den som söker, han finner. Självklart har även världslitteraturens stora stjärnor – nu flitigt omtalade som kandidater till Nobelpriset i litteratur – en Uppsalakoppling! Det bevisar vi. Men lika nyfiket som vi har rotat fram hur just dessa särskilt heta namn har anknytning just hit, lika medvetna är vi om att detta inte är vad litteraturens lokala förankring handlar om egentligen.
Världslitteraturen är hemma i Uppsala för att stadens många läsare är hemma i världslitteraturen. För att läsning förblir ett överlägset sätt att ta till sig andras tankar och erfarenheter, och för att varje läsare bidrar till en bok med sina personliga associationer.
När ett antal UNT-läsare i våras deltog i en kollektiv läsövning och delade med sig av sina marginalanteckningar i Joyce Carol Oates novell Nattsidan så blev det uppenbart: hur varje läsning är unik och hur varje läsare går i dialog med en text.
Inte minst på grund av detta givande ”Uppsalasamarbete” med Oates håller jag förstås tummarna för henne. Men jag tänker också på den fransk-algeriska författaren Assia Djebar, som kan få mig att förnimma algeriskt vinterljus trots att jag sitter vid skrivbordet på Dragarbrunns torg, och på den italienska författaren Dacia Maraini, som har gjort mig hemma även i hennes sicilianska stad Bagheria.
Men mest av allt får vi kanske hoppas att det blir ett i Uppsala och Sverige relativt okänt författarskap som belönas med priset. Det kan bli ett tillfälle att göra nya ”lokalkopplingar”.