I korsningen Geijersgatan-Bredmansgatan står kulturstrategen Annika Strömberg och visar mig en skylt med bild och citat av Jan Fridegård. Det var här på Bredmansgatan 7A som författaren bodde från 1947 och fram till sin död 1968.
– Skriv att det här bara är ett provexemplar och inte den riktiga skylten, muttrar Annika Strömberg och skrapar med fingret på plasthöljet.
När kulturnämndens ordförande Eva Edwardsson klockan 14 i dag, torsdag, inviger den riktiga skylten kommer den att blicka ut mot Geijersgatans förbipasserande. Det är den första av alla de skyltar som ska pryda staden och markera platser som avlidna Uppsalaförfattare bott på eller skrivit om.
I samband med invigningen lanseras också webbsidan där mer utförlig information om skalderna ska finnas tillgänglig. Varje skylt har en så kallad QR-kod, med vars hjälp man med rätt mobiltelefon direkt kan få upp sidan och den relevanta informationen.
Satsningen går under namnet Kulturella spår i Uppsala. Idén föddes ur diskussionerna 2008 inför Uppsalas ansökan om att bli Europas kulturhuvudstad 2014.
– Det kom många bra idéer och resultatet blev projektet Kultur för utveckling vars syfte är att stärka bilden av Uppsala som kulturstad. Det projektet leds från kommunledningskontoret och Kulturella spår i Uppsala är ett av flera delprojekt, berättar Annika Strömberg.
Det är hon som leder projektet och det är hon som bestämt spåren längs vilka den intresserade, eller ännu hellre den tidigare ointresserade, ska kunna ströva genom Uppsalas brokiga kulturhistoria. För litteraturen är bara det första som uppmärksammas, senare under året kommer också kategorier som filmen, konsten, arkitekturen och ”freden” att synliggöras i stadsrummet. I arbetet med att utveckla ett fredsspår har Uppsala kommun stöd av nätverket Världsklass.
Har beslutet att starta med litteraturen något att göra med den kritik som, bland annat i UNT, riktats mot Uppsalas litteraturpolitik?
– Idén, liksom den politiska viljan, att inleda hela projektet med just litteraturspåret fanns nog innan. Men debatten var bra. Den fick oss att sätta i gång, och den gjorde att det kändes ännu mer angeläget att börja med litteraturen, säger hon.
Ola Larsmo är en av de debattörer som uttryckt kritik. ”Litteratur är inte kultur. […] I alla fall inte här”, skrev han i ett debattinlägg i UNT (16/6-08). När den första skylten invigs på torsdag är han inbjuden att tala.
– Uppsala är en av de författartätaste städerna i Sverige, men det har inte synts. Från offentligt håll har man gjort mycket lite för litteraturen. Det här är en början på en förändring. Man tycks ha lyssnat på kritiken och de förslag som framförts.
Varför är den här satsningen viktig?
– Det handlar om att synliggöra. En stad är två saker: ett gatunät och berättelser. Utan berättelserna om de som bott och verkat där så blir det tyst.
Den som beslutat vilka berättelser som ska ljuda är Erik Silenstam, pensionerad länsbibliotekarie. Han gjorde urvalet av författare utifrån vissa kriterier: de ska vara döda, de ska ha en stark Uppsalaanknytning, och deras texter måste vara läsvärda – inte endast ur ett historiskt perspektiv utan också för en publik i dag. Dessutom hade han ett uttalat genusperspektiv att ta hänsyn till.
Han medger att det har varit en delikat uppgift. Kravet på en balanserad könsfördelning gjorde det nödvändigt att välja bort några författare som han hade velat ha med.
Ändå är inte fler än sju av tjugoen kvinnor. Finns det inga fler?
– Nej, inte som jag tycker håller måttet. Man måste komma i håg att 1700- och 1800-talets litterära värld var starkt mansdominerad.
Erik Silenstam inser att han är upphovsman till en uppsaliensk litterär kanon, och lika medveten är han om vilket ansvar det innebär.
– Det var ett stort arbete. Jag var tvungen att läsa om alla författarna för att se vilka texter som fortfarande känns aktuella och läsbara.
Det visade sig att vissa välbekanta författare inte levde upp till kriterierna, medan andra mer okända kvalade in. Till de mest berömda namn som återfinns på listan hör August Strindberg, Ingmar Bergman och Karin Boye. Betydligt färre, åtminstone i de yngre generationerna, känner nog till Inga Lindsjö eller Ulf Peder Olrog.
– Det är lätt att ha synpunkter på urvalet. En sådan här lista är naturligtvis subjektiv, men jag kan motivera den, säger Erik Silenstam.