Lite snack och mycket dans

Det är varmt i Bolandsgymnasiets danssal. Och koncentrerat. Genom de två spegelväggarna mångdubblas dansarnas rörelser.
– Känn varandra! Det låter lite touchy jag vet, men känn varandras närvaro!

Koreografen och konstnärlige ledaren Joseph Sturdy dirigerar dem, ibland med ord men för det mesta bara med kroppsspråk. Rösten har svårt att konkurrera med Samuel Barbers Adagio for strings, opus 11, som dånar ur högtalarna.

Det är sista delen av föreställningen Intro-Dance som repeteras. På torsdag ska resultatet visas på Uppsala Konsert och Kongress, så tiden är knapp. Man övar från 10.00 till 18.00 och har gjort så i veckor.
– Det kommer att bjudas på allt från klassisk ”tåspetsdans” till modern dans. En del är mer berättande, annat abstrakt. Vi vill bjuda Uppsalapubliken på ett pottpurri, säger Marie Larsson Sturdy.

Hon är chef för danskompaniet Focus Dance som, i samarbete med Uppsala kommun och Dans i Uppland, ligger bakom det annorlunda projektet där såväl unga amatörer som några år äldre proffs medverkar.

Artonåriga Benedicte Damslora, som har gått sex år på norska operans balettskola och två år på Kungliga Svenska Balettskolan, tillhör den senare kategorin. Hon klarade, liksom alla andra här inne i salen, intagningsprovet till Greenhouse Dance Project – Focus Dance satsning på nyexaminerade men ännu arbetslösa dansare.
– Det har varit jobbigt, men jag älskar när det är jobbigt. Här har man fått smaka på vad det innebär att vara med i ett riktigt danskompani, säger hon.

Nittonårige Daniel Sjögren Larsson, som nyss tagit studenten från Kungliga svenska balettskolan, håller med.
– Här tränar man aldrig för att man måste – som på skolan – utan för att man vill. Marie Larsson Sturdy och Joseph Sturdy har ett helt annat synsätt.
– På skolan kunde man bli nedtryckt. Här blir man upplyft, förklarar Benedicte Damslora.

Den yngre kategorin dansare utgörs av de skolungdomar i årskurs nio som i år fått chansen att under tre veckor sommarjobba med just det här. När UNT besöker repetitionerna är de inte närvarande, men Joseph Sturdy hoppas att de inspirerats av de äldre dansarna.
– Det här är ett otroligt tufft yrke. Man jobbar hårt för väldigt få föreställningar. Man måste därför älska att träna. Och det har jag upplevt att de här unga dansarna har gjort.

Marie Larsson Sturdy berättar att de har vuxit med uppgiften, att de nu vågar ta plats, ta ut rörelserna, vara kroppsligt närvarande.
– Jag tror att de kommer att känna sig väldigt nöjda med sig själva efteråt.

Hon hoppas att projektet kan bidra till att få igång intresset för dans i Uppsala. Eller, rättar hon, intresset finns – men inga scener. Dansen är hemlös.
– Focus Dance publik i Uppsala ser oss kanske i något gästspel här och där. Men så länge det inte finns någon synlig scen är det svårt att få någon kontinuitet.

Alltför ofta prioriteras vad hon kallar ”talad dans”, det vill säga seminarier och föreläsningar om konstformen. Mer sällan ges det möjlighet att verkligen framföra den.
– Dans är ett ekosystem, och tar man bort liveföreställningen, den professionella delen, så förstörs hela kretsloppet.