Linkin Park i upplösning

ROCK. Linkin Park fortsätter att övertyga i sin jakt på total upplösning av sitt sound. Förra albumet var en rysligt ojämn historia, detta är en orgie i förvirring. På ett sätt är det imponerande hur otympliga och okänsliga de olika låtfragmenten är. På ett spår vrålar Chester Bennington lungorna ur sig på känt manér, då består kompet av lägereldsgitarr och finpiano. I ett annat rappar Mike Shinoda, som får alldeles för stort utrymme, i något slags affekt medan kamraterna verkar auditionera för dansbandskampen.
I stort är albumet blödigt i överkant och utan driv. Det är mest i singeln The catalyst de inte lyckats maskera sitt ursprung ordentligt, petar man undan malplacerade syntar och annat plastigt pynt finns det en komposterad LP-låt därunder. Resten går i brännbart.