Minnet av bortgångna människor bleknar snabbt, till och med minnet av sådana självlysande och unika artister som Liberace.
26 år har gått sedan den skicklige pianisten och sanslöst vräkige underhållaren dog i aids. Yngre generationer intresserar sig mer för Lady Gaga och samtida primadonnor än för den gamla fjolla som faktiskt beredde vägen för dem.
Jag skriver ”fjolla” eftersom det var precis vad Liberace själv visste att han var, samtidigt som han blev rasande om någon kallade honom för det offentligt.
Hela hans utstrålning, hans mjuka handleder, hans enorma fjäderboor, hans mjuka tantröst, hans rasslande bijouterier, allt fullkomligen osade en enda sak: gay! Men om någon skrev det i en tidning stämde han vederbörande för förtal.
Michael Douglas går in i denna komplexfyllda roll på ett briljant sätt. Han spelar inte Liberace, han är Liberace, världens bäst betalda artist.
Filmen om honom berättas ur Scott Thorsons perspektiv, en 17-årig djurtränare i Hollywood som bjuds in till stjärnans överdådiga hem och snabbt blir Liberaces ”älskare, son och bror”. Matt Damon spelar den storögde, unge grabben som plötsligt finner sig själv i en situation där han badar jacuzzi och dricker champagne varje dag medan han smeker en äldre mans håriga innanlår.
I kulisserna stryker andra ”toyboys” omkring, unga män som tidigare var i Scotts ställe men som nu har skuffats undan. Där finns också potentiella hot i form av nyanlända, unga, tvålfagra män.
Många av dem är superbögiga bikaraktärer att le åt, förnäma nippertippor med näsan i vädret och vippande stuss. Här finns också Rob Lowe i en underbar roll som den onaturligt dockaktiga och sönderopererade plastikkirurgen Dr Satz.
Överdåd, kitsch, skryt, yta och glamour – här finns allt det som byggde det extremt framgångsrika varumärket Liberace, men det här är framför allt en film om kärlek, makt och livslögner. Relationen mellan det omaka paret Liberace och Thorson är nervdallrande intensivt skildrat med massor av svarta undertoner.
I USA lanseras filmen ”bara” som en tv-serie, gissningsvis därför att den yngre publiken saknar en relation till fenomenet Liberace. Själv är jag glad för att ha fått uppleva denna underhållande och fina skådespelartriumf på bio.