Levt för konsten

Nästa gång du ser två små söta tanter som håller armkrok, titta lite närmare. Kanske är de bara vänner på väg att mata änderna, men kanske är de gamla älskare som precis avnjutit varandra under en förmiddag av högljudd älskog. Så där börjar tankarna vandra efter nästan en timmes sällskap med Birgitta Stenberg, kontroversiell författare redan på 1950-talet.

I Alla vilda får vi följa hennes liv som 80-åring, när hon återser några gamla kärlekar i Europa, numera är de alla gamla men att ställa frågor som "vem ligger du med nu förtiden?" är tydligen fortfarande relevant.

Filmen ger ingen heltäckande bild av Stenbergs liv, snarare är Alla vilda byggd med en enkel men oemotståndlig dramaturgi då Birgitta Stenberg besöker gamla älskare och älskarinnor, en efter en. De pratar om hur det var då, drogfyllt och fritt och om hur det är nu, kanske lite mer ordnat på sina håll. Det är humoristiskt, melankoliskt och insiktsfullt och ibland sprakar det till, som av gammal slumrande passion.

Även om här finns utrymme även för mörker, för väljer man att vara en "fri själ" så betalar man alltid ett pris för det, så är det mestadels soligt och varmt och vackra gultonade bilder från förr blandas med ömma möten i dag. Det är uppenbarligen ett val som regissörerna har gjort och det är förståeligt, även om det känns som att en del pusselbitar gott kunde ha lagts till för att få en mer komplett bild av författaren.

Har man inte läst hennes senaste böcker hänger man till exempel inte med på hennes sorg kring sin mamma.

Däremot blir det tydligt att Birgitta Stenberg har levt för konsten. I en tid då många unga verkar göra uppror genom att anamma hemmafruideal, inreda skiten ur sina lägenheter och låta sina barn leka med könsanpassat lego, känns det märkligt fräscht att för en stund träffa en 80-åring som fortfarande vill framåt och paradoxalt nog verkar trivas som allra bäst där hon är som mest apart.