33 variationer utspelar sig både i nutid och i tonsättarens egen livstid för 200 år sedan, och blev en succé när den sattes upp på Broadway 2009. Nu kommer pjäsen, som passande nog har exakt 33 scener, till Uppsala.
– Det är två historier, dels den moderna med musikforskaren, dels den historiska, som vi springer runt i. Det är inte från a till ö, utan allt vävs samman, berättar Gustav Levin.
Förberedelsen för rollen har skett genom böcker, film och toner; Gustav Levin har fördjupat sig i Beethovens musik. Och kommit på hur man bäst lyssnar på den, nämligen i vågrätt läge.
– Det är ju en annan sorts konstmusik än Mozart, det kräver ett annat sätt att lyssna. Och om man verkligen lägger sig och lyssnar så öppnar sig fantastiska världar, säger han.
Det har blivit mycket av Missa Solemnis, som är med i föreställningen, Beethovens 9:e symfoni - och de 33 pianovariationerna på valsen förstås. I pjäsen spelas de av konsertpianisten Maria Rostotsky.
När Gustav Levin först fick Moisés Kaufmans manus hade han dock svårt att greppa vad det handlade om, förutom på en rätt självklar nivå (”En musikforskare med en taskig relation till sin dotter”). Vad sjutton är det han försöker komma åt? frågade sig Gustav Levin. Men de senaste veckorna tycker han sig ha börjat förstå.
– Vad det handlar om är de här sju karaktärernas livsöden, alla de oändliga sätt man kan leva sitt liv på. De här figurerna är väldigt olika, en del lever i solen, en del i skuggan.
Under sista repetitionsveckan har föreställningen börjat bli en helhet. Till och med publikgenomdragen har gått bra, så Gustav Levin låter väldigt lugn när vi pratas vid. Och han har ju viss rutin; snart har han jobbat 20 år på Stadsteatern. Skådespelare har han varit i mer än tre decennier.
Vad är det som gör att det fortfarande är roligt?
– Att man måste börja om från noll varje gång. Gör man inte det fuskar man någonstans. Du ger dig ut i något slags sökande, och det är det som är kreativitet och konstnärskap, säger Gustav Levin.
Och just när det kommer till utmaningar prisar han teaterchef Linus Tunström.
– Linus har verkligen satt sin prägel, och det är jätteroligt. Han tycker om att skaka om oss, att utmana oss. Linus ger utrymme där han ser att det finns energi, säger Gustav Levin.
Själv kom han in på teater lite av en slump - ett gymnasiespex här, några nya vänner som gick Scenskolan där. En person hade dock hans framtid klar för sig tidigt; mormodern sade alltid att han skulle bli skådespelare. Men Gustav Levin bestämde redan vid karriärens början att teatern inte fick bli allt, utan att resten av livet också måste få ta mycket plats. Det har han lyckats hålla sig till, för det mesta.
– Stundtals kan man bli uppslukad, vid en premiär eller i intensiva perioder, men får jag inte energi och lust av det övriga livet så går det inte. Blir jag instängd på teatern så blir jag uttråkad, säger Gustav Levin.