Carina Burman: Leve kulturens amatörer!

Alla familjer har sina traditioner och saker man gör tillsammans. Sedan kanske femton år tillbaka går vi varje år på Katedralskolans musikal, och nästan varje gång förvånas jag av hur bra det är. Nu i veckan är det dags igen. Förra årets Jekyll and Hyde imponerade stort – och ändå är alla på scen tonåriga amatörer.

”Amatörism” är ett nedsättande ord, men amatörer är faktiskt värda att hylla. Ordet betecknar ju ursprungligen en som älskar något, och det är kärlek och iver som driver amatören. Här talar vi om folk som går till körrepetitionen efter en lång arbetsdag, som ägnar helgerna åt att skriva musik eller (som gymnasisterna) tillbringar sportlovet i skolan för att repa. De gör det inte för att få betalt, utan för att det är roligt.

Uppsala är en viktig kulturstad. Till det bidrar självfallet konserthus, teater, mångfalden av konstnärer och författare, men också den rika amatörkulturen. Här finns en kör på varje bakgård, och gläntar man på en dörr är där någon som spelar teater. Här finns säkert tusentals band av skiftande kaliber, här finns orkestrar, solister och spoken word. Studentmiljön är förstås betydelsefull, och de flesta nationer har kör, spexgrupp och teatergrupp. Ambitionsnivån är skiftande, och allt är inte jättebra, men det sker med liv och lust.

Denna entusiasm är kanske det bästa med amatörer. Ofta är den så stark, att publiken överser med bristerna i teknik, kunnande och konstnärlig gestaltning. Amatörer behöver inte heller gå med vinst eller ens dra publik till många föreställningar. För någon månad sedan såg jag Västgöta nationsteaters föreställning av Euripides Ifigenia i Aulis, som framfördes med dans och nykomponerad körmusik. Sådant ser man sällan på institutionsteatrarna – det blir för dyrt, för jobbigt, för gammalt – men det är faktiskt en upplevelse att få se Euripides spelas. Amatörer kan våga mer. Och likväl får de sällan den erkänsla de är värda, och inte heller recensioner.

En amatöruppsättning kan vara så mycket. Vissa körer sjunger hellre än bra och gör en grej av det. Det finns spex som spelas en enda gång i egna kläder lika väl som jätteproduktioner med staber av ljus-, kostym- och sminkfolk. Ibland är gränsen mellan proffs och amatörer hårfin. När Eric Ericson dog förra veckan uppmärksammades bland annat hans tid som dirigent för Orphei Drängar – onekligen en av de främsta manskörerna, men sammansatt av lidelsefulla fritidssångare.

När jag nu i skilda ordalag prisat amatörernas hänförelse menar jag förstås inte att folk som jobbar i konstnärliga yrken saknar entusiasm. Tvärtom. Men det är skillnad på en livslång samvaro med Thalia, Euterpe – eller vad nu sånggudinnan heter – och det korta, passionerade mötet. Båda behövs.