Leo en halvt misslyckad filmlek

En 30-årsfest, en lycklig och berusad kärlekspromenad hemåt i den folktomma staden - och så ett plötsligt och oprovocerat gatuvåld som förändrar allt. Sådana är förutsättningarna för Josef Fares film Leo, en film som länge är mycket lovande.
Som åskådare får man aldrig vara riktigt säker på vad som ska hända. Även om dialogen haltar betänkligt på sina ställen, skådespeleriet minst av allt är hundraprocentigt och berättandet är irriterande övertydligt så har Fares ett handlag med de plötsliga vålds- och känsloutbrotten som gör att man sitter med andan i halsen mest hela tiden.
Från det fruktansvärda i filmens inledning finns det så många vägar filmen skulle kunna ta, och Josef Fares väljer den minst filmiska av dem. Leo är länge en extremt ovanlig film i det att den inte handlar om våldet utan om dess konsekvenser. Kanske är det därför filmen är så kort, hälften av en vanlig underhållningsrulle.

Filmen fylls av scener vi sett så många gånger förut i olika tappningar, det är nästan som om Josef Fares självmedvetet bockar av dem en efter en, men han väljer andra bildlösningar än de gängse, eller låter scenerna ta en annan vändning än vi är vana vid.

Fotot är lika fult som kongenialt med handlingen, grovkornigt med en icke-ljussättning, nervöst och darrigt. Det är ett bildspråk som ställer upp vissa förväntningar, när Fares inte infriar dem läggs ett spänningsmoment till i filmen. Man blir inte klok på vilken sorts film Fares vill göra och det ligger inget automatiskt negativt i att Leo stundtals mest känns som ett formexperiment och en lek med publikens förväntningar.

Men precis som filmens Leo så tar Josef Fares en serie olyckliga och ödesdigra beslut. Han har satt sig själv i rollen som den avvaktande, den som är tveksam när handlingen börjar ta kapsejsa, och det är svårt att inte se det som en kommentar från regissören att han själv undrar om det är en så bra idé att låta filmen utvecklas på det sätt den gör. För den sista kvarten sjunker filmen som en sten då Fares börjar knyta ihop filmen genom att hemfalla åt just de klichéer som han ägnat så mycket av den tidigare filmen åt att medvetet spela med och undvika.
Hade han inte gjort det skulle Leo ha varit en intressant misslyckad film. Nu är den mest misslyckad.

Leo en halvt misslyckad filmlek

Josef Fares Leo är något så ovanligt som en film som inte handlar om själva våldet, utan om dess konsekvenser. Från det filmens lovande inledning finns många vägar den skulle kunnat ta. Tyvärr väljer Josef Fares den minst filmiska, skriver Mårten Markne.