Lena Philipsson sitter kvar på schlagertronen

Det var inte bara Orups låt Det gör ont som ledde till att Lena Philipsson återigen kunde bestiga rikets schlagertron. Viktigare än så var hennes självförtroende och pondus, förmågan att kunna framföra en i grunden plågsamt repetitiv refräng på ett förkrossande övertygande sätt.Nu finns fullängdsalbumet här och då har hon varken mikrofonstativ eller en rusig schlagerpublik att ta hjälp av. Ändå lyckas hon på något sätt förmedla samma kaxiga attityd som under festivalen. På det inledande spåret Lena anthem kungör Lena Philipsson, ackompanjerad av en pådrivande och hetsig Moog-bas, att: "mitt namn är Lena och jag tänker inte va tyst? det låter uppenbart men alltid retar det nån? den du talar med är inte nån vanlig Söderberg eller Eriksson". Attityden för tankarna till Madonna, eller till Lena Philipssons eget gamla alter ego, Agent 006. Det är provocerande stöddighet och avväpnande humor i ett, ett ganska långt steg från den Bertifierade schlagerfabrik som hon ändå är sprungen ur.Svajiga kompositionerProducenträven Anders Hansson har rotat fram 1980-talets syntetiska poplandskap och gett det en klädsam 90-talsförpackning. Tro det eller ej, men det låter faktiskt mer tidlöst än nattståndet.Thomas "Orup" Erikssons småkitschiga kompositioner är påtagligt svajiga, och vacklar mellan den banalaste tuggummipopen och smått genialt låtsnickeri. Här får man svälja en del barnsligt trallande för att få i sig de verkliga godbitarna. Men Lena Philipssons star quality skiner igenom, och man förlåter ganska snart de mest slitna Orup-klyschorna.