Lena Nyman ror. Svetten stänker, peruken på plats. Året är 1996, det är på Confidencen, Ulriksdals slottsteater, och föreställningen heter Bellmans nymfer. Nyman ror, och sjunger Solen glimmar. Hon klår sig på låret, flirtar med Olle, sjasar en fluga, väjer för kon i vassen. Hon är alla personerna i episteln: Movitz med lurn, Olle med tjurn och Kerstin i kajutan. Hon är lusen i barmen och löjan i böljan.
Det sas att Bellman på sin tid var en enmansteater, han knäppte inte bara på luta; han surrade, dunkade, slog, målade och broderade i ord. Det gjorde Lena Nyman med. Hon var 53 det året, men passerade lätt som femton. Det låg i publikens öga. Tänk på Sarah Bernhard som spelade Kameliadamen, enbent, när hon var över åttio.
Det är väl geni. Lena Nyman själv ryckte på axlarna: ”Jag är nog född till det. Gudskelov har jag ett ganska neutralt ansikte, ett bra skådespelaransikte. Det har inte för skarpa drag. Det kan gå in i vad som helst. Lösnäsa kan man ju ha nån gång.”
I dagarna kom en bok om Lena Nyman: Jag vill ju vara fri. Den är skriven av journalisten Annika Persson, och bygger på Lena Nymans egna dagböcker. Där fanns mer plats för depressioner än för jobbet. Sanningen är nog att det fanns många Lena Nyman.
***
Det fanns en samhällstillvänd Nyman, sönderstucken i armvecket, i Om sju flickor. Och en annan, glamorös Nyman, som drog fulla bussar till Vasan och Maxim. Det fanns en Nyman som sade Sanningar i tv-pjäser av Lars Norén, och med klolik hand greppade groggar, hulkade och gnuggade ut mascaran.
En Nyman som snörd och pudrad skuttade runt och spottade alexandriner, som körsbärskärnor. Det var hon som drog Allan Edwall vid näsan i Alf Sjöbergs allra sista föreställning, Molières Hustruskolan på Dramaten. Och så fanns den mest älskade Nyman som sjöng Karin Boye med tonårsallvar. Eller dansade tango med Gösta Ekman.
Det var den glada Nyman som hoppade i sjön framför Vilgot Sjömans kamera, och blev världsberömd.
***
Hemma fick hon makaber kritik för ”sin ointelligenta kropp”. Ute i världen blev denna kropp synonym med folkhemmet Sverige. Hur bra Nyfiken-filmerna var begrep man först långt senare. Frigjorda och frågvisa kom de att illustrera den svenska modellen, med Olof Palme, tonårsuppror, och fri sex i skön natur.
Men Jag är nyfiken är inte alls trosviss, som man ofta framställer det svenska sextiotalet. Snarare är den trevande, osäker, arg och öppen. Den gestaltar och sparar en tids oskuld åt eftervärlden. Vilgot Sjöman var djärv som vågade trassla till det, men utan Lena Nymans intelligenta kropp och själ hade det aldrig gått.