Vi möts vid entrén till Linneanum där en uppstoppad örn dinglar med utsikt över Botaniska trädgården och Slottet. Den har redan fotograferats till utställningen Little local heroes, men nu ska den filmas för en videoinstallation till vernissagen.
– Den har varit med oss så länge nu att familjen börjat kalla den för Örjan. Han har legat på soffan när vi kollat på Let’s dance, och han har åkt taxi själv. Nu är han lite nervös eftersom UNT är här, förklarar Martin Lima de Faria.
Tittar man närmare på örnen ser man små, några centimeter höga figurer placerade på dess huvud och rygg. De är de ”små hjältar” som utställningens döpts efter. De har en viktig uppgift: att rädda Upplands hotade djur och natur.
Cinnoberskalbaggen, som skogsskövlingen gjort rödlistad. Aspen, som lider av allt skräp i Fyrisån. Karl-Johan-svampen, som är utsatt för försurad mark. Kungängsliljan, som är fridlyst men plockas ändå. Dessa är några av föremålen för hjältarnas omtanke.
Och så örnen Örjan då förstås.
I scenariot somMartin Lima de Faria fantiserat ihop för det fotografi som tillsammans med sex andra bildar utställningen, har den träffats av en fyrverkeripjäs under nyårsnatten. Nu behöver den akut hjälp att släcka elden.
– Förut var havsörnens värsta fiende miljögifter, men nu är det människoskapade ting i luften som vindkraftverk och fyrverkerier, säger han.
Det är ingen tvekanom att utställningen, som beställts av Radisson Blus direktör Ann-Sophie Myrfelt och stöttats av länsstyrelsen, har en samhällskritisk udd.
– Jag blir upprörd över hur skogar skövlas, att Seminarieparken byggs bort och att arter som den röda cinnoberskalbaggen hotar att försvinna, säger Martin Lima de Faria.
Fotografierna på de småhjältarnas räddningsaktioner är färgglada och fantasieggande. Men att det skulle finnas någon konflikt mellan den lekfulla och eskapistiska estetiken och det allvarliga budskapet, tror han inte.
– Nej, folk är trötta på den dystra miljödebatten. Att ge dem en moralkaka till skulle inte funka. Jag strör socker på giftbägaren så att den ska gå ned.
Han vill inte heller sticka under stol med att det har varit väldigt roligt att arbeta med de små figurerna.
– En dag när jag låg och krälade på marken kom det fram en äldre kvinna och frågade: ”Vad leker du med då?” ”Jag fick kanske inte leka tillräckligt som barn, så jag tar igen det nu”, svarade jag. ”Det är bra. Det är aldrig försent!” sade hon.