Än en gång så bjuder den forne Accept-frontmannen Udo Dirkschneider med band in Uppsalaborna till en oktoberfest som är en lektion i den tyska hårdrocken när den är som bäst. Sedan U.D.O:s senaste besök i staden (2011) så har båda gitarristerna bytts ut. Borta är Igor Gianola (medlem sedan 1999), borta är också en av bandets absoluta hörnpelare Stefan Kaufmann (medlem sedan 1996). In har Andrey Smirnov från Ryssland och finländaren Kasperi Heikkinen kommit.
Det är denna kväll uppenbart att dessa två nytillskott är en välkommen vitamininjektion för bandet. Nykomlingarnas entusiasm smittar av sig på resten av medlemmarna som ser ut att ha väldigt roligt. Det är till en början väldigt tisdagslojt ute i den tyvärr inte särskilt talrika publiken, men gänget längst framme vid kravallstaketet håller i alla fall igång bra kvällen igenom.
Senaste given Steelhammer är en stabil skiva och den får stort utrymme då inte mindre än sju spår luftas denna kväll. Bäst blir det i Accept-gungande Never cross my way, men även mer typiska U.D.O.-låtar som King of mean och Cry of a nation funkar fint i livemiljö.
Det har annars grävts djupt i arkivet vilket får bandet att låta väldigt vitalt. Vissa låtar har inte spelats live på väldigt länge som exempelvis den hetsiga Mean machine och den explosiva Timebomb eller den känslosamma balladen In the darkness där Kasperi Heikkinen får briljera med sin tolkning av ett av världens bästa hårdrockssolon. Faceless World-duon Stranger och Future land har aldrig spelats live före den här turnén, detsamma gäller pärlan Azrael.
Udos röst är som den alltid har varit. Med andra ord precis som den ska vara. 5:2 tycks inte locka honom, rakblad, taggtråd och sågklinge-dieten verkar fortfarande vara melodin för den oefterhärmlige frontmannen. Han eldar ihärdigt på publiken och inbjuder till allsångsskrål, något som går bitvis trögt och inte riktigt lossnar förrän i en sylvass Go back to hell.
Partyt och allsången startar ordentligt under extranumren med den blytunga Holy samt Acceptdängorna Metal Heart och den söndertjatade Balls to the wall. Udo får publiken att sjunga det klassiska heidi, heido, heida-introt till Fast as a shark och varenda strupe är vid det här laget med på noterna. Det är också just Acceptlåtarna som folk nynnar på när de vandrar hemåt denna kyliga höstkväll.