Kartspelen. På ett sätt är de lite som tv-spel omgjort till ett modernt tv-koncept. Ett spelmediets Så mycket bättre eller Gäster med gester. Plocka ut några kända karaktärer, stoppa in dem i ett nytt sammanhang, rör om och servera. Men bortom den fanflörtande ytan är kartspelen också ett slags minimalistiskt banracing som, om det görs på rätt sätt, kan vara fantastiskt tillfredsställande.
Jag tänker mig att det är lite som gokart-racing i verkligheten. Banracing light för stora figurer med gamla, grusade drömmar om racingframgångar. Många av mina mest ambitiöst putsade varvtider är gjorda i Mario Kart. Många av mina roligaste spelstunder med vänner kommer ur hetsiga gokartrace över snöiga bergstoppar och glittrande regnbågsbanor.
Little Big Planet Karting är ett samarbete mellan United Front Games och Media Molecule, med Sony som ett slags pushigt tjatande förälder. United Front har tidigare gjort sig kända för ModNation Racers, ett racingspel som lutade sig tungt mot spelarinteraktion och användarskapat material. Media Molecule är skaparna av Little Big Planet-serien, i grunden ett plattformsspel för hela familjen - som tack vare ett starkt och kreativt community fått i det närmaste oändligt omspelningsvärde. LBP Karting känns därför på en och samma gång ett naturligt och ett redundant projekt. United Front är för kartracer-genren vad Media Molecule är för plattformsditot. Men samtidigt är det enkelt (om än inte helt rättvist) att beskylla LBP Karting för att vara exakt det ModNation Racers försökte vara, fast med en lite annorlunda målad yta.
Skapandet i sig är en rolig upplevelse. Att måla världen och höja och sänka marknivån genom att sladda runt på en färgroller är lite som en uppdaterad version av att åka skridskor på ett par golvmoppar. "Nytta" förenat med nöje. Här går dessutom att modifiera nästan allt efter egen smak. Tanken på att kunna låsa upp nya delar till din bil samt kläder och utrustning till din säckfigur är vad som allra mest får mig att vilja fortsätta spela. Tyvärr kommer modifieringsdjupet med en hyfsat hög inlärningskurva - det är inte jättelätt att förstå hur verktygen fungerar i alla lägen.
Och det är också just det som är LBP Kartings största problem. Metaspelandet - samlandet och byggandet - är roligare än vad själva racingen är. Väl på banan sticker det nämligen inte ut nämnvärt från konkurrensen. Det är ett fungerande kartracingspel som prickar av de vanligaste inslagen och är ganska trevligt att tuffa runt i oavsett om du gör det själv eller i sällskap av andra. Att hoppa runt och svinga sig i änterhakar är mäktigt - och kan säkert bädda för spännande användarskapade koncept - men det räcker inte riktigt.
Mario Kart-serien sitter säker på tronen, för Little Big Planet Karting är inte i närheten av att vara lika underhållande.