Simon bor tillsammans med sin bror Sam och Sams tjej. Men tjejen tycker Simons sätt att vara är så påfrestande att hon flyttar. Simon beslutar sig då för att ordna en annan tjej åt sin bror. Men det är inte alldeles lätt för honom, han har ingen aning om hur tjejer eller kärlek fungerar.
Varje avsteg från dagliga rutiner ger honom ångest. Blir det alltför många förändringar flyr han in i en gammal tvätttunna och beger sig ut på fantasiresor i rymden. Där finns nämligen inga jobbiga, svårtolkade och oförutsägbara känslor.
Simon har en aspbergerdiagnos, vilket han själv framhåller i trängda lägen. Därför har han egna sätt att bearbeta och tolka omvärlden. I filmen gestaltas det smart med bland annat grafiskt utformade symboler i filmrutorna. När Simon tar sig an problemet med ”en ny djävla tjej” åt brorsan blir det enligt ”vetenskapliga metoder”, intervjuer med mycket raka frågor som han gör med en mängd kandidater bjuder på dråpliga situatuioner.
Jennifer, som han brukar stöta ihop med i ett visst gathörn vid samma tid varje dag tycker han kan bli bra. Men Jennifer är inte den som låter sig sorteras in i någonting alls och hon är tveksam till Simons projekt. Dock inte till Simon själv.
Bill Skarsgård bär ett stenansikte i rollen som Simon så konsekvent att man undrar hur många filmer med stumfilmsstjärnan Buster Keaton han har studerat.
Jennifer spelas av Cecilia Forss (jo, det är hon som spelar Cindy i tv-reklamen för en känd livsmedelskedja) med en stor portion värme, medan Martin Wallström gör sin Sam sammanbiten och engagerad i den udda lillbrorsan.
Egentligen är komedibygget ganska typiskt. Men Simons symptom får skava mot traditionellt kärlekskomedirecept. Det funkar faktiskt riktigt bra. Ungefär som det fungerade att göra kärlekskomedi med en tvångsmässig man i Livet från den ljusa sidan, låt vara med Jack Nicholson i. den rollen Men man bör nog inte haka upp sig på om det är medicinskt korrekt bild av aspberger här, eller generalisera utifrån Simon. Han är helt enkelt en egen person som försöker få livet att fungera och på sätt och vis igenkänningsbar i de flesta av oss. När det gäller de riktigt stora ögonblicken i livet är vi faktiskt alla noviser och lite vilse i universum.
Andreas Öhman berättar charmigt och glatt i färgrika omgivningar som är späckade med detaljer. En del scener är rena fixeringsbilderna, där somligt irrelevant men kul utspelar sig i periferin.
Flera av rollfigurerna är väldigt skruvade, som Simons jobbarkompisar, till exempel. Här slår berättarglädjen över ibland. Men det finns inget ont i denna lekfulla kärlekskomedi. Tempot saggar lite mot slutet när trådarna ska knytas ihop, fast som helhet är det en munter och sympatisk långfilmdebut.