En av mina favoritsekvenser ur Lars Noréns digra pjäsarkiv är scenen i ”Personkrets 3:1” där rollfiguren som i manus endast heter ”Den schizofrene” lägger ut texten om ödet av att vara ful. ”Om man är ful”, konstaterar han, ”är man inte med i livet.” Orden skulle lika gärna kunna vara Cyrano de Bergeracs, 1600-talsförfattaren som blivit mest känd för den pjäs av Edmond Rostand från slutet av 1800-talet som bär hans namn och där just fulheten är ett centralt tema.
Pjäsens huvudintrig är välkänd, inte minst för att den reproducerats i populärkulturen ett antal gånger. Cyrano är framstående författare och retoriker, dessutom en begåvad fäktare. Han äger ordets makt men har oturen att vara försedd med en osedvanligt stor näsa. Han är, som alla centrala manliga rollfigurer i pjäsen, förälskad i Roxane (Frida Österberg).
Hon har dock förälskat sig i den vackre men intellektuellt och retoriskt mindre begåvade Christian (Simon Reithner). Eller i alla fall förälskat sig i hans yttre. Planen blir då given: Cyrano lånar ut sin vältalighet till Christian. Med Cyranos ord och Christians vackra anlete lyckas de vinna Roxanes hjärta. Komik och tragik uppstår. Och givetvis frågan: är det den inre eller yttre skönheten som Roxane förälskar sig i?
Jonas Österberg Nilsson, som både spelar huvudrollen som Cyrano och som regisserat föreställningen, har gjort en bearbetning av originalpjäsen och tillsammans med sin unga och spelglada ensemble (där även Robin Keller ingår) skapat en rapp och lekfull tolkning av texten. Det går undan i såväl handlingen som i den rimmade versen. I synnerhet det senare har ensemblen, och således även publiken, uppenbart roligt med. Skådespelarna är föreställningen igenom försedda med fäktningsutrustning och uppsättningen får som helhet karaktär av en snabbfotad, såväl fysisk som verbal, fäktningsmatch.
Föreställningen kommer främst, men inte uteslutande, att spelas som skolföreställning för årskurs nio och gymnasiet. Som sådan kommer den att fungera alldeles utmärkt. Förhoppningsvis kan den för en ung publik öppna ögonen för såväl språkets som den sceniska gestaltningens lustfyllda möjligheter. Och kanske att någon elev, av det vemodiga slutet, kan nås av insikten: att avstå kan ibland vara den allra ädlaste av kärleksgärningar.