Ledsagaren Hermann Hesse

När jag får frågan vilka böcker som betytt mest för mig brukar jag alltid återkomma till tonårens allra intensivaste läsupplevelser. Vilket egentligen inte är särskilt underligt. Det är ju just i tonåren, då både kropp och själ lider av växtvärk och ännu väntar på att finna sin rätta form, som man är som mest påverkbar och mottaglig för estetiska intryck. Ofta är det också dessa tidiga erfarenheter som sätter sig allra djupast i minnet.

Som för så många andra hette min ledsagare genom tonårens andliga förvirring Hermann Hesse. Att Hesse så specifikt kommit att tilltala just ungdomar beror på att han är en sådan utpräglad krisdiktare. Få författare har lika konsekvent och självutlämnande, i bok efter bok, skildrat sina inre kriser och slitningar. Hesse lade ständigt det egna jaget på analyssoffan, i outtröttlig jakt på insikt och självkännedom. Hans stora tema och frågeställning var hur människan skulle kunna harmoniera de stridande krafterna inom sig. Särskilt konflikten mellan ande och drift plågade honom.

I Stäppvargen (1927), förmodligen Hesses mest berömda bok, får denna konflikt sin tydligaste och mest uttrycksfulla gestaltning. Egentligen en roman om något så ordinärt, för att inte säga banalt, som en 50-årskris. Men hos Hesse förhöjt till gudomligt själsdrama. En kris som i sin jagupplösning och radikala identitetssökande liknar det tillstånd varenda sjuttonåring, av rent hormonella skäl, tvingas att gå igenom.

Det är Hesses alter ego Harry Haller (notera initialerna) som till största del för ordet i romanen. En kulturkonservativ urtyp, vurmande för Goethe och Mozart, avskyende 20-talets ytliga jazz- och danskultur. Haller upplever sig själv som splittrad, som vore han uppdelad i två personligheter. En del av honom är borgerligt sedesam och civiliserad, den andra oregerlig och vild; en del ande och en del drift, en del människa och en del varg.

Men så får Haller en dag en skrift, ”Traktat om Stäppvargen”, i sin hand och inser med dess hjälp att han inte alls är tudelad utan egentligen inom sig bär tusentals, ja oräkneligt många, jag. Han lär känna Hermine, sin kvinnliga spegelbild, och lär sig av henne att dansa, att släppa på de nedärvda hämningarna och motståndslöst flyta med i livets ström. Tillsist får Haller med den mystiska musikern Pablos hjälp, samt några av dennes narkotiska medel, tillträde till den ”magiska teatern” (ett slags drömlik bildvärld) där han slutgiltigt, genom skrattet och den heliga humorn, lyckas ta död på sin konstruerade och i grunden falska personlighet.

Stäppvargen är inte bara en uppgörelse med Hesses egna neuroser utan lika mycket en bearbetning av den tyska mellankrigstidens trauman. Landet som fortfarande försökte läka såren från det första världskriget, samtidigt som det rustade för det andra. Hela Hesses författarskap är i mångt och mycket ett barn av sin tid. Framförallt vore Stäppvargen, och egentligen allt Hesse skrev från och med genombrottsromanen Demian (1919), knappast möjlig om det inte vore för Freud. Psykoanalysen är närmast religion hos Hesse. Redan flera år innan Stäppvargen, då Hesse arbetade med kortromanen Siddhartha (1922), hade författaren gått några sessioner hos självaste Jung. Stäppvargen kan med fördel läsas som en iscensättning av vad Jung kallade för individuationsprocessen; vägen mot självförverkligande, där människans ”väsenskärna förlöses ur inre och yttre fjättrar”.

Att Hesse än i dag finner nya beundrare är jag övertygad om beror på att hans romaner har en terapeutisk, kanske till och med läkande, inverkan på sina läsare. När jag läser om Stäppvargen slås jag av dess djupa humanism, som grundar sig i en respekt för människans outgrundliga inre världar. För mig var det nog just detta som gjorde ett så omtumlande intryck vid mitt första möte med romanen. Att som tonåring, när identiteten precis håller på att ta form, drabbas av insikten att man bär en hel stjärnhimmel av jag inom sig, att ens inre är en oändlig mångfald av möjligheter, att man bär ”alla livsspelets figurer i sin ficka”, är så klart oerhört eggande och löftesrikt. Ja, läkande.

För mig var, och är ännu, Stäppvargen en maning, en röst som säger att det finns ett sannare liv att leva, bara vi på allvar, men med ett skratt, vågar konfrontera oss själva. I själens magiska teater är rollistan gränslös.  Där väntar Pablo. Där väntar Mozart.