Ledig och smårolig Morrissey

Morrissey kommer in på scenen i elegant kostym, greppar mikrofonen och säger: "Stockholm, my friend. Diggi-loo, diggi-ley!" Och så sparkar bandet i gång förra plattans "comebackhit" First of the gang to die, som följs av Smiths Still ill och nya singeln You have killed me. Det sparas inte på krutet. Morrissey spelar inte svår och bygger inte upp någon känslosam atmosfär för sina sånger om ensamhet i den grå tristessen. Låtarna får vara sin egen styrka. Och det funkar.För trots att de spelas i sina albumversioner (låt vara hårdare och skramligare), med varje ljud och varje barnkör på plats, har Morrissey en avslappnad energi som skapar ett rejält säkerhetsavstånd till "gammal legend minns dagar som flytt"-fällan. Man ges aldrig tillfälle att längta efter omarbetade arrangemang. En ändrad textrad här och där är på något märkligt vis fullt nog. Morrissey har ju alltid handlat om detaljer.Och hans kreativitetskurva är ovanlig, det bevisas bland annat av att en fantastisk I have forgiven Jesus och en bombastisk Life is a pigsty (med jättecymbaler och hela konkarongen) har samma givna plats som Smithsklassikern Girlfriend in a coma. Morrissey vet hur man återuppfinner sig själv utan att egentligen förändras särskilt mycket.Men samtidigt som man imponeras av hur stark rösten är, han håller den ovanligt klar och ren från alltför många harklande märkligheter, så kan man förstås gnälla över låtvalet. När han ändå spelar låtar från flera olika album blir saknaden av mästerliga Vauxhall and I tydlig. Men det är förstås en del av paradoxen Morrissey. Å enda sidan publikfriande Sverigeskämt om Ploppchoklad och Abba, å andra sidan — ingen Why don't you find out for yourself.När det slutligen är dags för extranummer gör Morrissey den tårdrypande Last night I dreamt that somebody loved me, sedan går han ut lika fort igen och lamporna tänds. Det är precis som traditionen bjuder, men med en kraft som känns ny.