I boken The winter of our disconnect berättar Susan Maushart om ett experiment hennes familj låtit genomföra. Inspirerad av Thoreaus tillbaka-till-naturen-koncept i den klassiska Skogsliv vid Walden bestämmer sig Maushart tillsammans med sina tre tonårsbarn för att leva ett halvår helt frånkopplade, utan vare sig internet, dator eller iphonens förströelser.
Ett experiment många av oss skulle uppleva som rena mardrömmen. I sin recension av boken (Expressen 20/4) skriver skribenten, tillika UNT-krönikören Anders Mildner, att teknikens distraktioner fått oss att sky de pauser som oundvikligen uppstår i vardagen, samtidigt som samma teknik givit oss möjlighet att fylla alla dessa ofrivilliga andningshål.
Så fort några minuter av oplanerad paus i vardagsflödet öppnar sig kan man alltid kolla mailen eller uppdatera facebookstatusen. ”Att ha tråkigt är det vi fasar för allra mest”, skriver Mildner.
Där tror jag Mildner sätter fingret på något väsentligt. Aldrig har väl tråkighetsfobin varit så utspridd som nu. Jag behöver bara gå till mig själv för att inse hur hårt denna smitta satt sig i samtiden. Jag har, i takt med bredbandens och 3G-nätens allt snabbare distraktionsleveranser, utvecklat en aversion för allt vad långsamhet heter. Till exempel står jag knappt längre ut med att köa i butiker. Trots att köandet är just ett sådant hålrum som en smartphone kan fylla, upplever jag de där rätt så futtiga minuterna av väntan som en outhärdligt lång tidsrymd. För att inte tala om när datorn är långsam, eller Gud förbjude helt hänger sig, då stiger min frustration till närmast mordiska nivåer.
Det verkar alltså som om denna min numer så lättutlösliga tristess är direkt kopplad till utbudet av förströelser. Däri ligger den stora paradoxen; ju mer vi har att roa oss med desto mer uttråkade blir vi. Att ha tråkigt är ett tecken på välstånd, men för den skull inte välmående. Ledan framstår alltmer som den ultimata lyxen.
Men långtråkigheten är ingalunda något nytt fenomen. Redan bland 1800-talets privilegierade var den ett problem. Då ansågs ”spleen”, som egentligen betyder mjältsjuka men i folkmun användes för depression eller melankoli, vara resultatet av ett slags blaserad trötthet. En känsla som hade sin främsta uttolkare i Baudelaire, vars poetiska tolkning av tillståndet ekar igenkännande in i vår egen tid: ”Intet är mera långsamt än att se hur dagar går / haltande under flingors fall i nedsnöade år / då Ledan, sprungen fram ur tungsint håglöshet / förstoras och får drag av tidlös evighet”.
Jag tänker dock att denna rädsla för att ha tråkigt är betydligt överdimensionerad, att tristessen i själva verket kan leda till en lust att skapa. Maushart vittnar i sin bok om att teknikfastan resulterat i att hennes barn börjat musicera. Det där kan jag känna igen; att det är när man har riktigt tråkigt, när man tillåter sig själv att göra just ingenting, som en oväntat kreativ idé kan dyka upp i ens annars utleda skalle.
Den här krönikan är ett direkt resultat av en riktigt tråkig förmiddag.