Le Clézio - ett författarskap att upptäcka
SJUNDE DAGEN. Börja med Allt är vind, om ni inte tidigare läst årets Nobelpristagare J M G Le Clézio, var Horace Engdahls råd när han tillkännagav pristagaren. Catrin Ormestad instämmer i denna söndagsbetraktelse.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Boken handlar om författarens alter ego, Jean Marro, som växer upp i Nice med en MS-sjuk far och en djupt troende mor. Det är dock inte i föräldrahemmet han får sin egentliga uppfostran, utan hos sin blinda faster Catherine. Varje dag efter skolan springer han hem till henne för att äta fattiga riddare och lyssna till hennes minnen från Rozilis, släkten Marros egendom på den forna franska kolonin Mauritius, som de blev tvungna att lämna i början av det förra seklet.
Men åren går, och Catherine får allt svårare att ta hand om sig själv. Hennes lägenhet börjar dofta mögel och urin i stället för kanel och vaniljte, och det blir allt glesare mellan Jeans besök. Så småningom lämnar han Frankrike och reser till London för att utbilda sig till läkare. Fastern och hennes förlorade paradis, Rozilis, är dock aldrig långt från hans tankar, och efter hennes död bestämmer han sig för att åka till Mauritius.
Samma resa, fast under åtskilligt svårare förhållanden, företar Jeans anfader och namne tre hundra år tidigare; han är huvudpersonen i bokens parallellhandling, där släkten Marros utvandring till dåvarande Isle de France i slutet av 1700-talet skildras.
Allt är vind, som kom ut på franska 2003, är en av J M G Le Clézios mest hyllade böcker på senare tid. Det är en bok som för samman många trådar i hans författarskap, och som därtill är en av hans mest självbiografiska. Precis som bokens Jean har han till exempel djupa rötter i Mauritius, vilket är en av de omständigheter som anses ha format honom som författare.
Den västerländska kolonialismen är den solkiga och blodbestänkta, men också romantiska och exotiska, kuliss mot vilken hela boken utspelar sig. Självständighetskriget i Algeriet mullrar hela tiden i bakgrunden under Jeans uppväxt, och kommer emellanåt farligt nära: hans skolkamrat Santos dödas, och hotet om att även han skall bli inkallad hänger hela tiden över Jean.
Själv intar han emellertid en ganska blaserad attityd till det mesta, även till kriget. Han reagerar inte ens när han får höra fruktansvärda historier om tortyr och avrättningar från en av sina kamrater som återvänder från Algeriet. Jean är en av dessa alienerade, introverta unga män som rastlöst flackar mellan städer och kvinnor, fåfängt sökande efter något som de bara kan hitta i sitt eget inre, som den manliga, västerländska kanon är full av. Men det som gör Jean lite annorlunda är att hans rotlöshet och känsla av meningslöshet i tillvaron inte går att leda tillbaka till den vanliga europeiska existentialismen utan till eftermiddagarnas hos Catherine, släktens fördrivning från den paradisiska tillvaron i kolonin, och det franska imperiets kollaps.
Det är först när Jean möter en ung, föräldralös algeriska som han löses ur sin alienation och passivitet. I kärleken till henne renas han från den västerländske mannens arvsynd gentemot de förtryckta, och när de tillsammans reser till Mauritius och Jean upptäcker att ingenting återstår av fasterns mytologiska Rozilis blir han äntligen fri från en börda som han förmodligen inte själv var medveten om att han bar på.
Själva idén att skildra kolonialismens uppgång och fall genom denna dubbelexponering - den oskuldsfulla drömmen om en rik och orörd värld, i skarp kontrast mot våldet och hatet som oundvikligen följer på förtrycket - är briljant, och resultatet är mästerligt.
Till en början kan man känna sig lite tveksam till den idealiserade och till synes naiva skildringen av kolonisationen av Isle de France. Ställd mot svälten och tyranniet i Robespierres postrevolutionära Frankrike framstår det verkligen som ett jordiskt paradis, och det är inte utan att man känner att Le Clézio, milt sagt, förenklar det hela en smula.
Men så, när en knapp fjärdedel återstår av boken, bryter sig en ny röst in i berättelsen, plötsligt och abrupt, som av nödvändighet. Den tillhör Kiambé, en ung, afrikansk kvinna som säljs som slav till kolonierna på Mauritius. Senare lyckas hon fly och deltar i ett slavuppror som brutalt slås ned. Hennes raka, osminkade monolog blottlägger inte bara den förträngda sanningen om kolonialismen, utan tätar också alla eventuella sprickor i Allt är vind.
Det är bara att gratulera Svenska Akademin till ett lyckat val.