Författaren som från tidigt 1960-tal fram till i dag har skildrat en värld där den enskilda människan är blott en spelpjäs i ett stort och ofattbart maktspel. Le Carré som arbetat för den brittiska underrättelsetjänsten har sedan han lämnat den gett oss värdefulla skildringar av denna hårda bransch.
Precis som de ovan nämnda superagenterna tog också Le Carrés återkommande agent, antihjälten George Smiley, steget till filmen. I bioaktuella Tinker, tailor, soldier, spy är det Gary Oldman som förkroppsligar Smileys tysta, intelligenta och allt annat än atletiska persona - Smiley är Bonds absoluta motpol. Men det är inte första gången Mullvaden, som romanen heter på svenska, har filmatiserats. 1979 kom den som tv-serie och enligt min mening är denna överlägsen den nya filmen. Anledningen är att Alec Guinness har huvudrollen, och att serien har ett bättre helhetsgrepp på ursprungsmaterialet. Guinness rolltolkning av Smiley är än mer subtil och nedtonad än Oldmans, som snarast framträder som riktigt livlig. Tv-serien, i likhet med romanen, lyckas bättre fånga den ångest som kommer med jobbet, där alla är potentiella dubbelagenter. Låt oss göra det helt klart: Mullvaden handlar inte om pang-pang, den handlar om hur människor mår och hur de kommunicerar trots att de ogillar varandra. Serien rekommenderas varmt, finns i nyutgåva på dvd.
Tre år senare kom uppföljaren, tv-serien Vinnare och förlorare (1982), återigen med Guinness i huvudrollen. Som bok betecknad är denna den sista delen i en trilogi. Mellanboken, En käpp i hjulet, blev aldrig tv-serie. Vinnare och förlorare är ganska lik en vanlig spionthriller och mindre existentiell till sin karaktär.
Le Carrés första spelfilm, Spionen som kom in från kylan (1965) kom bara två år efter att genombrottsboken med samma titel hade publicerats. Det här är den mest lyckade filmatiseringen av någon av Le Carrés böcker. Den fångar den cyniska världsbild Le Carré skildrar. Filmen var banbrytande under en tid när spionen vanligtvis framställdes som en snillrik hjälte i sällskap med en fotomodell. Men här finns inget glam och galej, utan bara kyliga och beräknande herrar i gråa kostymer som verkar i det tysta. Skådeplats: Östtyskland under ett mycket kallt krig. Richard Burton i en av sina bästa roller.
Eftersom kalla kriget är över tar sig Le Carré nu an vår samtid. Från senare år kan jag rekommendera Fernando Mereilles filmatisering av The constant gardner (2005). Huvudpersonen kämpar mot både skumma läkemedelsföretag och den egna regeringen. Rachel Weisz i rollen som aktivist belönades med en Oscar för bästa biroll.
Men inte alla filmatiseringar kan rekommenderas. Undvik därför gärna John Boormans Skräddaren i Panama (2001) och Walter Hills Den lilla trumslagarflickan (1984).
Just nu förbereder Anton Corbijn en film av boken A most wanted man om en illegal flykting som hamnar mitt i centrum för västmakternas krig mot terrorn. Ett aktuellt tema i händerna på en begåvad filmare. Känns mycket lovande.
Le Carré från text till duk
KRÖNIKA. Ian Flemings James Bond och Len Deightons Harry Palmer i all ära. Vi som vill ha en mer trovärdig inblick i spionernas värld vänder oss till John Le Carré.
Rikard Ekholm unt
Foto: Pelle Johansson
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.