Tomas Laustiola välkomnar oss med baskern på sned och en cigaretten i mungipan, i sin villa i Österbybruk. Bara häromdagen såg jag honom som polischefen Torkel Höglund, i SVT-serien "Den fördömde" och känner igen den barska men vänliga blicken. I dag, fredag, är det premiär för Maria Bloms "Hallåhallå", där han spelar en helt annan typ av roll.
- Jag spelar pappa till huvudpersonen. En riktig toffelhjälte, totalt kuvad av sin fru. Och det är första gången på 30 år som jag får ha hår, en gråstripig tupé, säger han och skrattar.
Särskilt roligt tycker han det är att någon vågat satsa på honom i denna typ av roll, och inte som polis eller misstänkt mördare vilket annars blivit något av Tomas Laustiolas signum. Han tror att det både har att göra med hur han ser ut, och att han talar finlandssvenska. Men mannen som har setts i mängder av kriminalfilmer började sin bana som - balettdansare.
- Som sexåring brukade jag stå bakom min mamma, som var dansare, vid balettstången. Senare gick jag på balettskola men jag fick inte utlopp för all min energi i dansen, och tyckte att skådespelare verkade intressant.
Efter att ha gjort några teaterroller bestämde han sig för att söka in till scenskolan i Helsingfors och han satte provet på första försöket, 20 år gammal. Sedan dess har han levt på skådespeleriet. När det gäller film och tv har han synts i kriminalserier som "Beck", "Talismanen" och "Den fördömde", i såpoperorna "Nya Tider" och "Tre kronor" (där han även regisserade flera avsnitt) och i en mängd andra roller. Men vägen har inte varit spikrak. Tomas Laustiola menar att han förstörde mycket för sig själv som ung.
- Till exempel hade jag ett hiskeligt temperament. En gång slängde jag någons skrivmaskin i väggen. Men jag har lugnat ner mig med åren.
Tomas Laustiola har också arbetat på bland annat Stockholms stadsteater, Norrbottens teater och under en kort period på Dramaten. Till den sistnämnde längtar han inte tillbaka, tillkännager han bestämt.
- Jag gillade inte hierarkin där. Att man sitter vid olika fikabord beroende på hur viktig man är. Och att en del som jobbar där kallar det för ”Faderhuset” (sagt med tillgjord snörplighet), det är ju inte sunt.
Sedan många år är Tomas Laustiola frilansande skådespelare, och gör både film, teater och läser in ljudböcker. Han är också alkoholterapeut, och lever idag som nykter alkoholist. Frilanslivet har både sina för -och nackdelar.
- Jag tillhör den gamla skolan som inte är bra på att marknadsföra mig själv, säga att jag är så bra och allt sådant. Jag passar inte alls för att göra audition, delvis eftersom jag har dyslexi och behöver skriva ner alla repliker för att det ska bli rätt. Då är det bättre att regissören tittar på vad jag gjort tidigare, det blir ändå inte så mycket bättre än så, säger han och frustar lite.
Efter dryga 40 år som skådespelare har det snart blivit dags för Tomas Laustiola att gå i pension. Men han tänker inte sluta med skådespelandet för den sakens skull.
- Min slogan är att ”ring så spelar jag”. Jag vill gärna fortsätta så länge det går. Uppsala stadsteater har jag inte spelat på än. Jag föreslog det för Linus Tunström när jag mötte honom för längesedan. Och vi är på väg att flytta ifrån Österbybruk, jag och min fru längtar lite efter Uppsala.