Lättsmält och kul med pappa Fares

I filmregissören Josef Fares succédebut Jalla! Jalla! var farsan Jan Fares bara en skojig sidoingrediens, en komisk klackspark. Den här gången däremot, ska mannen med film-Sveriges mest berömda gubbmage bära hela det tyngsta lasset ensam, som huvudrollsinnehavare i filmen Farsan.

Jan Fares har ingen skådespelarerfarenhet att tala om och hans svenska, verbala vokabulär är lika frodig som ett kalhygge i februari. Men han har mimiken, inlevelsen och inte minst charmen som krävs för att föra en skräddarsydd humorroll i hamn.
Hans filmkaraktär Aziz är en änkling sedan tio år tillbaka. Han lever uteslutande för sin son och det oerhört efterlängtade barnbarn som hans svärdotter bär i magen. Problemet är bara att sonen i själva verket är infertil och att den putande magen bara är en fastspänd kudde under tröjan.
Det är således upplagt för många trassliga nödlögner och genanta situationer i väntan på att den ofrånkomliga sanningen ska krypa fram.

Vid sidan av den dråpliga historien är Farsan framför allt en välstrukturerad må bra-komedi om manlighet. Torkel Petersson spelar Jörgen, en medelklassfjant som slits mellan maskulinitetens två ytterligheter, den odräglige men virile karlakarlen och den självutplånande och impotente velourveklingen. Hans försök att gå in och ut ur extrema mansroller i syfte att tillfredsställa sin allt mer oförstående fru, resulterar i storartad slapstick.

Det samma kan sägas om de flesta scener där farsan själv ingår. Han är obändigt trygg i sin libanesiska machismo och med en världsbild där män tar tag i saker, dealar och fixar, medan kvinnor antingen är respektingivande husmödrar eller åtråframkallande "snigga brodar".
Till slut blir det också farsan som ska lära Jörgen hur man blir en riktig man och då tar actionscener av typiskt Faressnitt vid med smidig klippning och uppsnabbade sekvenser.

Filmen Farsan har en fint balanserad blandning av flabbframkallande fånerier och sentimentala snyftscener. Josef Fares vet vilka strängar han ska slå an. Dessutom har han en farsa som bara behöver bjuda på sig själv och skruva till sin personlighet ytterligare något varv för att få skrattarna på sin sida.
Det råder ingen tvekan om att en sådan farsa är värd en egen långfilm.

Lättsmält och kul med pappa Fares

Josef Fares hyllning till sin egen far har blivit en lättsmält men effektiv komedi om kärlek och förvirrade män, konstaterar Björn Lövenlid.