Såhär i efterhand kan den möjligen kännas lite oproportionerlig, kulturkoftornas (läs: min) initiala ilska mot Alice Bah Kuhnke. Det ska fan vara kulturminister när ett gäng snarstuckna skribenter ägnar dagar och spaltutrymme åt att nagelfara ens varje ord – alltmedan Sven-Erik Bucht (huh?) och Helene Hellmark Knutsson (who?)kan ta det lugnt i sval medieskugga. Kanske var kulturministern faktiskt varken bättre eller sämre än någon annan?
Ändå är det svårt att komma ifrån den där första dagens uttalande, det som faktiskt avslöjade något grundläggande om Alice Bah Kuhnke: "Det finns nog inget verktyg som är så viktigt som kulturen. Det är ett fenomenalt verktyg för att stärka demokratin."
Verktyg? Ursäkta, men non f-ing serviam, vill man höra konsten ropa. Jag tjänar inte.
Men diskussionen om konst för konstens egen skull och kulturen som underordnat funktionsmaterial handlar inte bara om statsråd med tveksam kultursyn. Det handlar om status, bland annat. För det var väl inte bara mina sociala medier-flöden som tidigare i somras fylldes av bilder på imponerande bokhögar med "årets sommarläsning". Inte så mycket Camilla Läckberg i de högarna, eller hur? Jag vet, jag postar också kulturella identitetsmarkörer på Instagram.
Det är så svårt att låta bli, så svårt att låta konsten bara vara. För om en människa visar upp att hon läser Sandberg, Stridsberg, Sagan, Duras, Barthes eller Knausgård (om man som undertecknad ligger pinsamt efter...) så kanske glansen till slut färgar av sig?
Jag gissar att vi är ungefär samma personer – vi som först gapar om konstens egenvärde och sedan gladligen gör konsten till tjänstefolk för ett ego som kräver ständig puts.
Och hjärtat ska ju också ha sitt. Det anses kanske lite lågt, men att kulturen i praktiken har en ren bruksfunktion för många människor och deras känsloliv är nog svårt att förneka. I SVT Babels inslag biblioterapi får tittarna böcker på recept för såväl hjärtesorg som velighet och svartsjuka. "Om man blir dumpad finns det många förlorare att få tröst av i litteraturen" sade DN:s kändisbibliotekarie Jenny Lindh i en intervju i Fokus häromåret (3/10 2013), medan krönikören Dilsa Demirbag-Sten slog fast att "konsten är tröst och inget annat" (DN 6/4 2014).
Det senare väckte viss kultursidesilska. "Tanken på konst som enbart tröst hänger ihop med föreställningen om att kultur bara är ett lugnande medel som vi behöver för att komma till ro med saker och ting som de är", skrev SvD:s Isabelle Ståhl (9/4 2014).
Det är nog ingen idé att uppröras över att människor vid behov reducerar kulturen till en gosig snuttefilt, men en sak går att konstatera: Riktigt bra konst är ett dåligt bedövningsmedel. I den mest akuta sorgen efter min pappa – det är tio år sedan nu – läste jag Dan Browns spekulativa låtsasroman "Da Vinci-koden". Det var som att ligga i balsam, som att dricka smärtstillande vodka.
Och den tomma skräpkulturen är förföriskt lätt att konsumera. Den är ett slags opium för den som inte orkar känna på världen, må det vara på grund av stress, oro, utmattning – eller just sorg. Kvalitet kan vara tungt och krävande, och det faktiskt oberoende av tema. Hög verkshöjd tycks skärpa sinnena, och det är inte alltid som skärpta sinnen är behagligt i den här världen. Som Isabelle Ståhl skriver om litteraturen: "Den river upp väven."
Kanske är det en bra föresats för de sista semesterveckorna, om man nu har några sådana: Att låta väven rivas upp. Att hinna och våga närma sig den krävande konsten och litteraturen som den är – bortom politisk positionering, statusmarkörer och underhållningens surrande avtrubbning.