Låt oss slippa se Fadren förvandlad till Modren
SJUNDE DAGEN. Hur ser egentligen våra politikers verklighetsbild ut? Paradexemplet är och förblir kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths aningslösa uttalande i samband med att den fria entrén till de statliga museerna togs bort vid årets början. Gör museerna bara tillräckligt bra utställningar kommer publiken, lär ministern meddela.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu har samma minister i bästa samförstånd med jämställdhetsdito Nyamko Sabuni lovat 6 friska miljoner för att främja jämställdheten på landets teatrar. Riktigt vad man avser framgår dock inte av den tämligen lama presentationen i tisdagens Dagens Nyheter. Man får väl ändå utgå ifrån att en borgerlig regering inte hemfaller åt en instrumentell, ideologiskt motiverad kultursyn. Att lägga ett trendriktigt genusraster över den konstnärliga processen vore det samma som att kväva den i sin linda. Så vi slipper väl i alla fall att se Strindbergs drama Fadren förvandlat till Modren i den politiskt korrekta korrekthetens namn. Kanske är hela förslaget i själva verket ett taktiskt utspel så här några dagar före den stora Teaterbiennalen som öppnas i Örebro på onsdag.
Kulturministern är emellertid inte ensam när det gäller bristande kunskaper och insikter om kulturens verkliga villkor i landet. I onsdags kom beskedet att nedläggningshotade Tensta konsthall räddas genom att Stockholm stad skjuter till de pengar som fattas. Det är kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt som sett till att verksamheten kan fortsätta i lokalerna i Tensta centrum. Och motiveringen är lika hisnande som felaktig: Tensta konsthall under den nuvarande trojkans ledning skulle, enligt Sjöstedt, hålla en hög konstnärlig nivå och dessutom röna internationell uppmärksamhet.
I själva verket har verksamheten under den nuvarande ledningen i Tensta sjunkit till pinsam dagisnivå . Den höga konstnärliga nivå som det nu hänvisas till gällde däremot under konsthallens tidigare ledning, då Gregor Wroblewski och Celia Prado på några år lyckades göra Tensta konsthall till en av Sveriges främsta arenor för den internationella samtidskonsten. Det skandalösa sätt på vilket hela den verksamheten stoppades motiverades bland annat med ekonomiska argument. Nu finns det plötsligt pengar till en verksamhet som har föga med dagens konstliv att göra. Det är säkert trevligt för de unga ledarna och deras vänner att idka så kallad relationell estetik för att stärka integrationen. Men det bör inte ske med konsten som täckmantel.
Om Stockholms stad verkligen ville återupprätta en konsthall värd namnet i Tensta hade man haft ett gyllene tillfälle när den nuvarande ledningen nu visat sig oförmögen även att sköta ekonomin.
Men det vore kanske att begära för mycket av politiker som uppenbarligen befinner sig långt från den dagliga verkligheten i det svenska kulturlivet.