Det händer att scenen förändras. Eller rättare sagt, saker händer som förskjuter perspektiven på ett sätt som ändrar bilden.
Förra året skrev jag en artikel om författarens möjlighet, eller snarare omöjlighet, att tala i det offentliga rummet (SvD 16/6 2012). Den handlade om varför jag slutat skriva i tidningar om annat än litteratur. Jag skrev om svårigheterna för en författare som vill använda sin röst i det offentliga. Jag skrev att eftersom alla debatter är riggade på förhand, och varje position förutbestämd i konfliktmaskineriet, blir författarens möjligheter att göra någon verklig skillnad starkt kringskurna.
Det fanns en smärtpunkt i den där essän, eller kanske en skampunkt. Den handlade om att det sällan har ett pris att uttrycka sig offentligt. Snarare förstärker det författarens varumärke. Att vara en röst för vilken det inte kostar särskilt mycket att ha åsikter gör verksamheten tvivelaktig. Räcker det med att glädja sig åt att slippa undan repressalier som författare i Kina eller Turkiet drabbas av? Är själva möjligheten att skriva ”fritt” en uppfordran att göra det? Vad tjänar det till att kokettera med en lättöverkomlig yttrandefrihet?
Scenen förändras.
Under denna vår har en rad personer trätt fram och vittnat om utsattheten i att ta plats i det offentliga rummet. Lisa Bjurwald, Carlos Rojas, Maria Sveland och andra pekar på att en hotfull skara hatare vädrat morgonluft och riskerar, eller lyckas rent av, tysta vissa röster.
Min pessimistiska reflexion över författarrösten förra året byggde på föreställningen om den svenska debattscenen som ett internt party. Lite rallarsvängar först och lite mingel sedan. Bilden har delvis förskjutits. Den som talar, i synnerhet å den hatades vägnar, måste vara beredd på mera hat.
I mitten av mars publiceras så Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask i DN. En rasistisk politik och år av rasistisk praktik ställs i blixtbelysning. Gensvaret från läsare är överväldigande, men texten drar också i gång ett koppel av analyser och metadiskussioner. Den märkligaste kanske Bodil Malmsten stod för i en twitterkommentar. Hon är en litterär snobb skrev hon, som inte står ut om ämnet är rätt men texten inte är välskriven. Khemiris kombination av tema och estetik är förklaringen till textens genomslag och av detta drar Malmsten slutsatsen att ”folk” nu vill ha konstnärlig kvalitet.
Förväntningarna på vad litteraturen ska åstadkomma tycks stundtals gränslösa. Jag tror inte att Malmstens slutsats är riktig, jag delar inte hennes syn på estetik (dessutom reproducerar hennes uttalande en föråldrad konstsyn där det fortfarande är chockerande om en politisk text är bra). Jag är författare, men jag bryr mig inte om ifall det blir Camilla Läckberg eller Horace Engdal som krossar Reva-politiken, om nu en författare kan göra det.
Skönlitterära författare som kritiserar migrationspolitiken använder sig av orden och bilderna för att förflytta världen, inte för att skapa en guldkant åt den kvalitetsmedvetna läsaren. De gör det trots risken att deras ord och engagemang annekteras av, och oskadliggörs av den makt de vill göra motstånd mot.
Alejandro Leiva Wenger (Expressen 20/3) reflekterar över vilka estetiska strategier Jonas Hassen Khemiri respektive Johannes Anyuru använder sig av för att påverka samhällsdebatten. Enkelt uttryckt handlar det om en gemenskapsbaserad retorik kontra en konfrontativ, och Wenger menar att olika läsare adresseras beroende på vilken stil författaren väljer. Medelklassen tilltalas av Khemiri, arbetarklassen av Anyuru. Wengers analys är skarp, men utan Lawen Mohtadis text (Expressen 19/3) saknas något i bilden.
En viktig detalj i Khemiris text var skrapandet med foten i marken, om ni minns. Denna löjliga gest grep mig mer än förslaget om hudbyte, eftersom den gestaltade något centralt: sorg. Maktlöshet. Det är också själva tvivlet som är utgångspunkt för Mohtadis text, där två röster kämpar om herraväldet; hopp eller förtvivlan? Är det möjligt att föra ett samtal som kan förändra strukturer? Eller kommer samma gamla makt stå orubbad när debatten blåst förbi? En trött och tvekande röst, som faktiskt inte vet om den längre orkar tro på strategier.
En författare måste sörja litteraturen. Måste misstro dess funktion, dess taktiska förmåga. Den har ingen säregen helande kraft eller omstörtande politisk potential, men den är ett sätt att leva världen. Litteraturen är möjligheten att se sådant som annars skulle gå förlorat. Som sådan är den politisk.
Det finns dock uppgifter som hör samman med ett specifikt författaransvar. Hur författaren skriver kan aldrig bli likgiltigt. Victor Klemperers bok LTI Tredje Rikets språk, som nu finns tillgänglig på svenska igen, är en undersökning av nazismens manipulationer med språket. Att avslöja eufemismer (förskönande omskrivningar) är en författaruppgift, liksom att se världen så att den blir synlig tvärs genom det slentrianmässiga seende som till exempel gör det möjligt att alltid gå förbi utblottade människor som ber om pengar.
Khemiris text vädjade till läsarens anständighet, och den skam tusentals medborgare och väljare och läsare känner inför för Sveriges rasistiska kontroller och nattliga våldsamma deportationer. Anyurus text uttryckte den nedtystades vrede över det vita Sveriges ignorans. Det är vackra texter båda två. Vad skönlitteraturen gör, på gott och ont, är att föra in ett element av skönhet/uthärdlighet i en värld som på många sätt är outhärdlig. Det är litteraturens sätt att kommunicera. När författaren träder in i debatten korskopplas världarna.
För att sammanfatta. Vad är annorlunda sedan artikeln från förra året? Möjligen detta: jag tror något litet mer på författarens röst i det offentliga. Jag befarar att mera hat kommer att skrämma flera till tystnad. Och jag ser fram emot att nya texter ska välla in över sidorna, spränga snobbarnas sammansvärjning och fortsätta bevisa att politik är litteratur.