För mig har litteraturen alltid haft en distinkt doft av köttbullar i gräddsås.
I Sturefors, det lilla samhälle en dryg mil sydost om Linköping där jag växte upp, var biblioteket inklämt på en minimal liten yta i ortens servicehus. Öppettiderna, som var allt annat än generösa, gjorde att man var tvungen att planera sina biblioteksbesök lång tid i förväg. Tillgängligheten var med andra ord knappast optimal. Men under några år i mellanstadiet, när min läslust på allvar väcktes, blev den lilla filialen något av en återkommande vallfärdsort för mig och mina litterärt likasinnade kamrater. I våra av äventyrsberättelser smällfulla huvuden förvandlades biblioteket till en lätt mytisk plats, den sterila servicehusinramningen till trots. Bakom disken vill jag minnas en äldre dam i långt grått hår; den allvetande bibliotekarien. Kanske hade vi förläst oss på de fantasyromaner vi ständigt lånade, men nog besatt denna visa bibliotekshärskarinna ändå någon form av magisk kraft? En böckernas Galadriel. Och varje gång vi steg in i detta boktempel i miniatyr mötte oss alltid samma doft: lukten av den kommunala bespisningens köttbullar i gräddsås. Vi kände så väl igen den från vår egen skolmatsal. Sedan dess har litteraturen för mig alltjämt doftat just så.
***
Mina erfarenheter från biblioteket i Sturefors är givetvis långt ifrån unika. För många i liknande mindre orter har den lilla biblioteksfilialen, kanske i kombination med ett skolbibliotek, varit oumbärlig. Inte minst för ortens barn. Ändå är det just filialerna ute i kommunernas mindre orter som lidit svårast under den biblioteksdöd som nu under många år gått igenom Sverige. Mer adekvat skulle kanske vara att tala om filialsdöden. Det började redan på 90-talet. Mellan 1990 och 2007 lades 400 biblioteksfilialer ner. Sedan dess har den negativa trenden fortsatt. Den senaste statistiken, som publicerades av Kungliga biblioteket tidigare i veckan, visar att sex procent av landets filialer lagts ner sedan 2009. Sedan 2011 har 24 biblioteksfilialer stängt igen. I takt med att folkbibliotekens filialer blivit färre har man också noterat hur läsandet bland barn och unga minskat. Att tillgång till ett bibliotek är en förutsättning för god läs- och språkutveckling är alltså ingen långsökt tanke.
Ofta har de nedlagda filialerna frigjort resurser som kommunerna i stället kunnat använda till att rusta upp och utveckla verksamheten på huvudbiblioteken. Vilket i och för sig är positivt. Men om detta sker på bekostnad av tillgängligheten utanför storstäderna, är det knappast någon särskilt lyckad strategi. Huvudbiblioteken tenderar ju att i första hand locka en bildad medelklass som egentligen inte är i något skriande behov av ett bibliotek. Det är utanför storstäderna, i lands- och förorterna, som biblioteken är verkligt viktiga. Och om verksamheten fortsätter att bli alltmer centraliserad, vad händer då med bibliotekens folkbildande uppgift?
De senaste åren har diskussionerna om biblioteken främst kretsat kring utlåning av e-böcker, utvecklandet av webben och virtuella bibliotek. Dessa är så klart viktiga frågor. Men biblioteket som fysisk mötesplats har för den skull inte blivit mindre viktig. Det virtuella biblioteket kan aldrig ersätta det fysiska. När vi gjorde våra utflykter till biblioteksfilialen i Sturefors var det på många sätt just biblioteket som lokal som lockade. ”Bibblan” var en värld att kliva in i, att vistas och vara i. När vi sedan flyttade in till stan blev Linköpings stadsbibliotek, som var betydligt generösare med öppettiderna än den lilla filialen i Sturefors, något av ett andra hem. Själva biblioteksbyggnaden, såväl de stora stadsbiblioteken som de små filialerna, bär ju också på ett stort symboliskt värde. Biblioteksbyggnaden är en fysisk representation av immateriella, men för ett levande samhälle absolut centrala, värden: Kultur, kunskap, bildning.
***
Så hur har det gått för biblioteket i Sturefors? Har filialsdöden tagit även min gamla litterära vallfärdsort? Nej då, det finns fortfarande ett bibliotek i det lilla samhället. Dock har det flyttats från de sterila lokalerna i servicehuset och ligger numer, sammanslaget med skolbiblioteket, på den skola där jag spenderade mina första sex år som elev. När jag googlar ser jag att biblioteket är inhyst i de lokaler där skolmatsalen en gång låg. Det är alltså inte omöjligt att litteraturens sanna doft, om än bara som ett svagt kvardröjande doftminne, än i dag möter biblioteksbesökarna i Sturefors: köttbullar i gräddsås.